180711 Kändisprojektet som gick åt helvete

…det hela skulle bli en fotoutställning för dom som inte kan se.

Så fort jag fick tag i kamera och blixt började idéerna flöda. Konstprojekt med fokus att utmana funktionsnormen. Kanske någon av er minns att jag jagade kändisar att fotografera för ett hemligt projekt? Nu ska ni få läsa lite mer om det.

Arbetsnamnet var lite passande “Locket på”.

Det hela gick ut på att jag skulle fotografera porträtt av kändisar. Varför kändisar? Jo, för att kändisar är kända och troligen drar mer publik i sammanhang så som en fotoutställning.

Det som var lite annorlunda var att jag riggade systemet, mätte ljus och ställde skärpan. Sen satte jag på objektivlocket och knäppte en endaste exponering. Bara ett foto.

Ett helt svart foto.

Sen packade jag ihop utrustningen.

Ett helt svart foto.
Porträtt: Glenn Hysén.

Vid sidan av detta tog jag ett foto med telefonen, och försökte medvetet få det rätt illa rent kvalitetsmässigt. Detta var dels ett bevis att jag faktiskt hade en kändis framför kameran, samt så skulle den fula bilden fungera som en syntolkning för seende.

Syntolkningsbild för seende.

Ett risigt foto av Glenn Hysén stående i ett vardagsrum där det står fotoutrustning. Kamera och blixt.
Syntolkningsbild för seende.

Tanken var följande.

Tio svarta porträtt.

Porträtten skulle monteras upp i stort format, pampigt värre. Under skulle finnas en punktskriftspanel som tog exklusivt mycket plats och gjorde det svårt att gå närmare konstverket. Punkskriften skulle med subjektivt språk beskriva fotot ur ett konstnärligt estetiskt perspektiv. Alla som inte kunde läsa punktskrift skulle ha en syntolkning utifrån telefonbilden i printad i storleken av ett vykort, som satt monterad i en ram jämte det stora porträttet. Dessutom svår att se, för punkskriftspanelen hindrar seende att gå närmare.

Så det hela skulle bli en fotoutställning för dom som inte kan se. Och en ganska usel upplevelse för dom som kan se.

Ett helt svart foto.
Porträtt: Gurra G.

Problemet var detta med kändisar som var både lätt och skitsvårt.

Jag fick snabbt tre män som ställde upp efter en kort dialog, men jag ville försöka ha lite spridd fördelning mellan kön. Jag kallar ju mig ändå Normfotografen så någon sorts medvetenhet är ju underförstådd.

Jag kontaktade några kvinnor och jag kontaktade en transperson för att få spridning på representationen av kändisar. Men om jag fick svar alls, så var dom inte intresserade.

Jag försökte skriva mail till managers, jag försökte jaga telefonnummer av kontakter jag har. Men kammade fetnoll.

Gurra G sitter vid ett bord på ett café och tittar in i en uppriggad kamera och en studioblixt står bredvid.
Syntolkningsbild för seende.

Till slut så gav jag upp. Nu har jag slutligen lagt ner det helt och hållet till och med i tanken.

Som utbränd är jag inte världens uthålligaste att kämpa på när det går trögt i längden. Det är nog med försäkringskassan, fastighetskontoret, habiliteringen, hjälpmedel och så vidare för att vrida ur mina sista droppar av energi. Ett Sisyfosarbete att leva. Lägg på en personlig ekonomisk kris som pågått i stort sett i hela mitt vuxna liv, så jag kan inte köpa mig runt samhällets brister och få min mänskliga frihet.

Ett helt svart foto.
Porträtt: Markus Granseth.

Ett jättestort tack till hela Göteborgs Glenn, Markus som var den bästa programledaren för morgonshowen någonsin och Gurra G (Gustave Lund) som förutom lirade med Just D även rockar i TV-serien Hammarkullen som pundare. Gurra G bjöd mig på kaffe dessutom. Tack o bock!

Gurra G fick jag fota i Stockholm, då jag som vanligt var utan pengar så liftade jag med i ett tåg och åkte upp till Stockholm. Jag åkte alltså i loket på ett X2000. När jag skulle hem var jag precis lika fattig, så min lillebror köpte en biljett åt mig hem till Göteborg igen så jag inte fastnade i Stockholm. Tack Rasmus!

Ett extra tack till Markus Granseth. Jag noterade när min son kollade på morgonshowen att när han körde dansen så bad han alla att resa sig upp. Jag nämnde för honom, detta att min son satt kvar för han inte kunde stå. Nästa gång vi såg honom köra dansrutinen sa han något liknande detta “Res er ni som kan och ni andra sitter kvar”. Det värmde mitt hjärta oerhört, att även dom som inte kan stå också är inkluderade. Tack Markus!

Jag tycker detta projekt är värt att kämpa vidare med, och jag tror det skulle bli fantastiskt, men jag orkar inte.

180407 Ab irato – Shinjū

Detta konstverk har ett par år på nacken nu. Precis som konst så är det värt så mycket som betraktaren tycker. Det finns i fem exemplar och originalet är raderat, så fem printar är allt som finns.

Jag har inte sålt något, men däremot givit bort fyra av dem. Det är här det kanske kan bli lite spännande.

Jag skapade detta verk för att illustrera frustrationen med att vara beroende av LSS för sitt barn och samtidigt vara livrädd för den dagen han inte har oss föräldrar kvar längre. Samhället litar jag inte på det minsta i detta avseende.

Vid den här tiden mailade jag lite sporadiskt med två fotografer jag beundrar. Paul Hansen och Roger Ballen. Som också var väldigt ödmjuka och respektfulla i konversationen. Det lät som att det inte skulle bli omöjligt och ta en fika och prata foto när tillfälle gavs.

Jag översände dessa fotografer ett exemplar vardera. I rulle, då det är tokigt dyrt att skicka inramat samt inte helt lätt att paketera så det klarar av postnords hantering.

Ett inramat exemplar skickade jag till Socialdepartementet som en gåva.

Paul Hansen gav mig en adress att skicka mitt konstverk till via mail, och det lät som han var villig att ta emot det.

Roger Ballen gav mig en adress och lite instruktioner för att det skulle gå smidigt med den Sydafrikanska postens hantering. Han lät också vänligt inställd till det hela.

Men sen hände ingenting. Jag puffade lite uppföljande och frågade om leveransen kommit fram.

Från Paul hörde jag ingenting, jag väntade lite med att puffa också då han blev skjuten under ett fotouppdrag.

Från Roger fick jag bara ett mail från en assistent som sa att leveransen kommit och Roger nog blir “delighted” att se den.

Sen hände ingenting, detta är då runt november 2016.

Socialdepartementet gissar jag har gömt det hos konstrådet och bara väntar på att åren ska gå, så verket kan skickas till destruktion.

Är det något som får en känslig konstnär att känna sig osynlig är det att gå från full trivsam korrespondens till total tystnad. Jag kan inte annat än fundera på om jag har uppvisat ett mönster, likt ensamma galningar gör, som ofta slutar med katastrof och lidande. Har motivet visat något som tolkas som en definition av mig som fotograf och människa?

Finns det någon regel bland fotografer, precis som i Hollywoodfilm? Inte döda barn eller djur, eller visa upp en tänkt våldsam konsekvens med dessa motiv?

Ab irato är namnet på serien. Ab irato är latin och betyder “av en arg”.

Shinjū är verkets titel. Ett japanskt uttryck och betyder dubbelsjälvmord, ofta i närstående relation.

Förutom en vänlig puffande uppföljning har jag inte gjort något mer för att försöka få ett svar. Det hade varit trevligt men är inte nödvändigt. Jag hyser fortfarande beundran för dessa fotografer.

Alltså är tre verk, av fem, kanske någonstans. Jag vet inte. Ett exemplar hänger i hallen hos mig, och det sista fick min syster i present. Hon sa att hon blev glad att få den, och gillade den. Min syster är inte en bullshitter, det är min starka övertygelse.

Men det är nog dags för ett nytt verk i serien Ab irato.