Kompromisser

Satt och bläddrade i boken ”Tillgänglighetens estetik Bostäder” av Karin Lidmar. Och något jag klurar mycket på handlar om just tillgänglighet och hur det skulle gå och förbättra.

En del av en boksida som visar en avfasad trottarkant.

Bildtexten här uttrycker något som jag starkt ifrågasätter. ”En avfasad trottoarkant är en nödvändighet för rollatorer och rullstolar. Med hänsyn till synskadade bör dock avfasningen inte vara riktigt så här bred.”

Med erfarenhet av avfasningar och rullstol så påstår jag att det definitivt är för smala och dåligt placerade avfasningar som inte duger speciellt bra. Vattenpölar samlas till små sjöar vid nederbörd just vid avfasningarna på många ställen här i Göteborg.

Då jag ofta tänker bredare än att bara slåss för just rullstolstillgänglighet tycker jag mig se motsättningar mellan olika diagnosgrupper och intresseföreningar för att just deras behov skall tillgodoses, och inte helt sällan på bekostnad av någon annans behov. Boken påpekar säkerligen helt riktigt att den avfasningen är ett gissel för synskadade. Så varför måste allt vara en kompromiss?

Låt säga Steve Jobs drivit bolaget Gatukontoret. Han hade inte accepterat en kompromiss, även om ingenjörerna kom och sa att utifrån traditionella kunskaper så går det inte att göra på något annat vis. Lös problemet, det är ingen acceptabel lösning skulle han sagt.

För vad är det då synskadade behöver? Jag är inte helt insatt i alla aspekter men anser att det torde handla om struktur som tydligt visar gatumiljöns avgränsningar mellan bilar, gående och cyklar med mera. Då är frågan. Måste det vara en big ass kant? Eller finns det något sätt att bygga taktila informationsavgränsningar som inte hindrar rullstolar. Då skulle man bara kunna ha avfasat det skulle funka för rullstolar och synskadade. Ja ni fattar.

I alla dessa tvetydiga riktningar som finns idag för att uppfylla de olika behoven så är där i slutändan en hög hantverkare och entreprenörer som ska utföra detta arbete, självklart skapar otydlighet också utrymme för misstag. Det är som det finns ingen tanke om helheten förankrad vare sig nerifrån och upp eller uppifrån och ner. Det går nästan att räkna ut med röven att någon kommer alltid klaga trots att människor slår knut på sig för att försöka göra det bra för alla.

Låt oss titta på denna nybyggda hållplats på Lindholmen. Jag har färglagt det hela med röd för cykel, blå för avfasad del och gul för fasad del. I detta fallet har de lyckats placera ett trafikljus mitt i avfasade delen vilket tvingar ut rullstolar ut i cykelbanan.

Gång och cykelbana över vägbanan och bussvägen. Färglagt i efterhand för att visa rött för cykelbana, blå för avfasad del och gul för fasad del.  Ett trafikljus för cykel och gående står mitt i delen för avfasade vägen.

Skulle man här inte kunnat förutse detta och även planera in att det ska både åka cyklar, rullstolar och gående samt ett trafikljus? Det som förvånar mig är att ingen tyckt ta någon notis av det. Alls.

När det gäller avfasningar så är de en begränsad del av övergångsställen. Och ofta får man springa kors och tvärs i folkmassor för att pricka in dem, för de verkar vara utlagda lite hur som helst.

Hållplatsen Sahlgrenska fotad uppifrån. Färg markerar ut gult och blått, för gående och avfasade delar.

Här är hållplatsen Sahlgrenska. Mina photoshopskills har gjort denna lite rörigare. Men ni ser. Det gula markerar den ofasade delen av flödet medan den blå går mellan avfasningarna. Ser ni. Vi säger vi går över med rullstol från högra sidan till motsatta sidan. Först ligger avfasningen på högerkant, sen ligger den på vänster kant så man får gå på diagnoalen och sen på höger igen så man ytterligare får gå på diagonalen.

Andra människor ser inte tydligt dessa avfasningar, eller i alla fall så tänker de inte på det. Sällan verkar de uppfatta rullstolen i sammanhanget. Vilket gör att vi ofta går på diagonalen i folkmassor som rör sig framåt. På denna specifika hållplatsen går vi först över på högersidan och sen på vänstersidan, sen viker vi av till höger för att komma till hållplatsen där bussen står på bilden. De människor som går bredvid oss och ska fortsätta rakt fram måste vi då efter en kraftig 90-graderssväng gå på tvärs mot i flödet.

Avfasningarna planerar vår väg åt oss, möjligheten att röra sig dynamiskt utifrån slutmålet finns inte.

Om man börjar titta, så ser man. Tro mig, jag har fler bilder på flera platser där det framstår som höns planerat när man tittar på helheten.

Jag tror att det går att lösa problem utifrån flera behov utan de kompromisser som nu råder. Det är min starka övertygelse.

Dessa två färglagda bilder är bland de första i Normfotografens projekt ”Ve och avfasa”. De konstverk som jag kommer sälja kommer finansiera detta och flera liknande projekt som tar tid att genomföra och mest kostar pengar.

Tankar om ett hus

Tänkte kort redogöra för något som jag skulle vilja göra. Dock upplever jag det är svårt att få gehör eller ens komma i kontakt med rätt människor så jag dumpar den här, som en vision. En dröm om att påbörja något bättre.

Det handlar om samarbete mellan många aktörer. Visionärer, designers, byggnadsherrar, IKEA, kommun och så vidare. Jag bor i Göteborg och tänker därför lokalt i detta exempel.

Tanken är ett hus som utgår från begreppet design för alla. Ibland kallas det universal design men jag har förstått att många lobbar för att det ska vara design för alla. Utgå från människor med olika behov och designa utefter dem och inte försöka tvinga in folk i design.

Huset ska vara placerat centralt och ha goda förbindelser med lokaltrafiken, så jag tänker områden så som Lindholmen eller nere vid vattnet vid Järntorget där det är på gång med nya byggnader. Därför måste kommunen vara med och satsa, för det är både utvecklings- och forskningsprojekt.

Efter lite funderande har jag föreställt mig en rund byggnad. Detta för att kunna skapa en utrymningsväg som är snabb för såväl rullstolar som sängar med hjul, från våningen högst upp till marken ska alla kunna utrymmas utan stegbil. Stora balkonger runt hela huset där ett yttre segment kan fällas ner som en ramp till våningen under.

Också så får man ett centraliserat hisschakt i mitten, där man kan installera flera ordentliga hissar, där man kan transportera ordentligt. En ambulans ska aldrig ha problem och även en sängliggande person ska kunna få hjälp att komma ut en sväng, det ska få plats i hissarna.

En detalj som jag klurat på just när det gäller hisschakten är att placera vattenstammarna där. Lätt att byta ut i framtiden och lätt att laga läckor. Samt att det går att se eventuella problem med läckor och liknande, okulärt synligt.

Våningsplanen ska ha lite extra utrymme också på höjden. Detta för att kunna dra rör och liknande direkt under golvet, istället för att gjuta ner det i betongen. Tätskikt dras under rören så det blir möjligt att göra individuella badrumsanpassningar och lätt kunna flytta såväl toalettstol som badkar och detta utan att bryta tätskikten. Flexibla fasta installationer efter behov.

Hela huset ska vara passivtypen, och inluften ska filtreras från föroreningar som finns i stadsluften. Även ska vatten filtreras, för även om dricksvatten ligger under gränsvärden så skadar det ju inte att sänka nivåerna ytterligare av skadliga ämnen.

Väggarna mellan lägenheterna, samt även innerväggarna, ska vara bättre ljudisolerade. Detta för att nattmänniskor ska kunna ha sitt liv på natten utan att störa andra, såväl som personer som kanske av olika skäl inte kan vara tysta ska kunna bo där utan att väcka grannarnas irritation. Även så ska ljud från utsidan vara obefintligt, som för många är otroligt störande.

På bottenplan ska finnas kommersiella lokaler. Dels ett café som kan stoltsera med filtrerat vatten att sälja, samt även produkter producerade på detta extra rena vatten. Givet är det ett socialt företag, så en person som bor i huset och kanske bara orkar jobba 30 minuter ska ha möjlighet att göra det. Det blir flexiblare som arbetsplats och fler får möjlighet att jobba där utifrån sina egna förutsättningar. Sen finns utrymme för ett kontorshotell som både fungera som socialt företag såväl som enskilda entreprenörer som hyr in sig. Upplägget gör troligen att egna företagare av egoistisk typ inte ens söker sig dit.

Det ska finnas en reception på bottenplan som är bemannad dygnet runt. Av en sjuksköterska som inte bangar o dona lite med annat också. Sjuksköterskekompetensen ska vara en trygghet för de som bor där, samt att första hjälpen finns på plats samtidigt som det blir en första medicinsk bedömning innan en ambulans hinner dit. Det ska det finnas en vaktmästare på plats varje dag, som dessutom ska ha kompetens att fixa smågrejor på hjälpmedel. Samt kan även människor utifrån som har småfel på sina hjälpmedel lätt ta sig dit med mindre fel av akut karaktär, så avlastas hjälpmedelscentralen och folk slipper krångla så in i helvete. Givet finns där en liten verkstad med bra verktygssortiment.

På källarvåningen ska det finnas utrymme för träning och förvaring. En uppvärmd pool och stora ytor att träna. Både träning med hjälpmedel såväl som mer traditionell normativ träning.

Lägenheterna ska utformas på ett sätt som erbjuder flexibilitet i så stor utsträckning som möjligt utan att det blir krångliga halvdana lösningar. Både med tanke på fysiska funktionsnedsättningar såväl som neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Så från barn till gammal, från gående till rullstolsburen, från blind till döv. Att finna lösningar som blir bortom fungerande för flera utan att riktigt bli riktigt bra för någon. Utgå från flera personers behov och inte låta ett behov åtsidosätta ett annat. Ni ser problem troligen, jag ser potentiella lösningar för morgondagens design.

IT ska vara genomtänkt. Både ska det gå att övervaka där det behövs, trygghet, medinska skäl och så vidare. Men givet ska det gå att bevara sin integritet för de som vill det. Hälsoövervakande system ska kunna installeras med många möjligheter. Det ska gå att övervaka från ett rum i lägenheten, eller i en assistansyta utanför bostaden, eller från receptionen. Även här bör det finnas kanalsystem i hisschakt och liknande, för att relativt enkelt kunna göra helt nya installationer som blir perfekta även om de görs i efterhand.

IKEA då, varför ska de vara med? Som ett företag som har stort nät att distribuera samt masstillverka gör att de kan få ner priset. Bara för att många får bostadsanpassning i Sverige så är det inte läget  i alla länder globalt. Behov finns överallt, och behov av bra saker som inte kostar skjortan och femtio är också något som bör finnas ett behov av globalt. Givet blir de människor som inte kan välja andra lösningar än särlösningar fler i globalt perspektiv. Och genom design för alla får nu dessa människor fler valmöjligheter utifrån standardsortiment.

Genom att Ikea med sin kunskap om logistik och prispress utgår från att göra produkter som utgår från design för alla är jag övertygad om att det skulle göra livet mycket enklare för väldigt många människor. Det handlar om kök som modulärt går att designa med fler egenskaper än idag. Möjligheter för enhänta, nollhänta, rullstolsburna, senila och så vidare. Även förvaring och möjlighet att integrera IT i produkterna är sådant jag ser skulle finnas behov av. Ja allt som Ikea erbjuder idag, kan de erbjuda bättre imorgon kort sagt.

Jag vet inte om det kostar 100 miljoner eller 500 miljoner att bygga detta hus. I sig själv är det inte prisvärt någonstans. Men jag tror blotta utvecklingen av allt detta och försöka hitta lösningar som först och främst fungerar, och har kvalitet, samt inte är fula som stryk och därefter så prispressade som det är möjligt. Ja, bara utifrån förutsättningarna kommer det utvecklas många patent och erfarenheter som alla kan utgå från i framtiden. Jag är övertygad att om man inte gör som vanligt utan försöker göra bättre så kommer där lösningar. Steve Jobs sa inte till sina ingenjörer att det var ok med halvkassa lösningar för att det var omöjligt att göra bättre, han sa lös problemet och kom inte tillbaka förrän ni löst det. Så löser man det olösbara, man ger sig inte utifrån vad steltänkta människor idag anser vara gränsen för det möjliga.

Hade jag haft en miljard skulle jag lätt bränt pengarna ur egen ficka. Det har jag inte, och utbränd som jag är så är detta en av alla de små visioner som jag har i mitt huvud som stannar där i min mentala byrålåda. Det finns ingen möjlighet att jag orkar rodda i detta själv, och min erfarenhet säger mig att Sverige är fyllt av nej-sägare i största allmänhet. Jag har fått mer gehör för mina tankegångar hos en ortopedkirurg från Tyskland sittande på en restaurang i Italien än jag fått från någon i Sverige.

Typ, det är orealistiskt, är det jag brukar få höra. Kanske är det därför min självkänsla är i botten och jag aldrig ens vågar satsa. Nåja, jag har en blogg. Och jag har mer att säga. Kommentera gärna, jag känner mig ofta osynlig. Så länge det är konstruktivt så kan det vara såväl positivt såväl som kritiskt.