180407 Ab irato – Shinjū

Detta konstverk har ett par år på nacken nu. Precis som konst så är det värt så mycket som betraktaren tycker. Det finns i fem exemplar och originalet är raderat, så fem printar är allt som finns.

Jag har inte sålt något, men däremot givit bort fyra av dem. Det är här det kanske kan bli lite spännande.

Jag skapade detta verk för att illustrera frustrationen med att vara beroende av LSS för sitt barn och samtidigt vara livrädd för den dagen han inte har oss föräldrar kvar längre. Samhället litar jag inte på det minsta i detta avseende.

Vid den här tiden mailade jag lite sporadiskt med två fotografer jag beundrar. Paul Hansen och Roger Ballen. Som också var väldigt ödmjuka och respektfulla i konversationen. Det lät som att det inte skulle bli omöjligt och ta en fika och prata foto när tillfälle gavs.

Jag översände dessa fotografer ett exemplar vardera. I rulle, då det är tokigt dyrt att skicka inramat samt inte helt lätt att paketera så det klarar av postnords hantering.

Ett inramat exemplar skickade jag till Socialdepartementet som en gåva.

Paul Hansen gav mig en adress att skicka mitt konstverk till via mail, och det lät som han var villig att ta emot det.

Roger Ballen gav mig en adress och lite instruktioner för att det skulle gå smidigt med den Sydafrikanska postens hantering. Han lät också vänligt inställd till det hela.

Men sen hände ingenting. Jag puffade lite uppföljande och frågade om leveransen kommit fram.

Från Paul hörde jag ingenting, jag väntade lite med att puffa också då han blev skjuten under ett fotouppdrag.

Från Roger fick jag bara ett mail från en assistent som sa att leveransen kommit och Roger nog blir “delighted” att se den.

Sen hände ingenting, detta är då runt november 2016.

Socialdepartementet gissar jag har gömt det hos konstrådet och bara väntar på att åren ska gå, så verket kan skickas till destruktion.

Är det något som får en känslig konstnär att känna sig osynlig är det att gå från full trivsam korrespondens till total tystnad. Jag kan inte annat än fundera på om jag har uppvisat ett mönster, likt ensamma galningar gör, som ofta slutar med katastrof och lidande. Har motivet visat något som tolkas som en definition av mig som fotograf och människa?

Finns det någon regel bland fotografer, precis som i Hollywoodfilm? Inte döda barn eller djur, eller visa upp en tänkt våldsam konsekvens med dessa motiv?

Ab irato är namnet på serien. Ab irato är latin och betyder “av en arg”.

Shinjū är verkets titel. Ett japanskt uttryck och betyder dubbelsjälvmord, ofta i närstående relation.

Förutom en vänlig puffande uppföljning har jag inte gjort något mer för att försöka få ett svar. Det hade varit trevligt men är inte nödvändigt. Jag hyser fortfarande beundran för dessa fotografer.

Alltså är tre verk, av fem, kanske någonstans. Jag vet inte. Ett exemplar hänger i hallen hos mig, och det sista fick min syster i present. Hon sa att hon blev glad att få den, och gillade den. Min syster är inte en bullshitter, det är min starka övertygelse.

Men det är nog dags för ett nytt verk i serien Ab irato.