Fattigdomens förlamning

Att se möjligheter är svårt när man under så lång tid varit på gränsen till ekonomisk undergång. Kämpat fast man inte orkar och sen tar damptjack för att fortsätta kämpa fast man orkar än mindre.

CSN är sen lång tid min ekonomiska livlina, som en enhjuling på hög lina balanserar ekonomin mot undergång.

Blötlägga bönor och bara läsa böcker från biblioteket och jag hade inte varit fattig. Men det är inte jag. Jag vill till varje pris bryta mig upp genom isen och existera på riktigt. Jag försöker, men orkar inte.

Har på sista tiden svårt med att fotografera. Det var liksom det jag tog upp för att allt annat slutade fungera för mig.

Jag kanske mår eländigt med pengar på fickan också. Men då borde det vara rimligt att anta att man kan gå till botten med det verkliga problemet och inte hela tiden dölja möjligheterna i fattigdomens förlamning. Att istället för att stå still, kunna ta sig framåt.