Färöarna dag 1

Den 23 maj i våras åkte jag med fotoklassen till Färöarna. O givet togs det foton. Så har valt ut några från första dagen. Vi flög från Köpenhamns flygplats. Klicka på första bilden så öppnas ett galleri där det går att stega sig igenom alla bilder.

Hymn – Stolpar

Jag håller på och går igenom papper och fann äntligen ett från början av 90-talet. Jag skriver av det rätt av och det är tydligt att jag är skapligt okunnig i manushantverket. Men det är ord.

Bakgrunden var ett rollspel som heter KULT, som fick mig att rota runt på Mora Bibliotek efter diverse böcker angående gnosticismen och andra krista förgreningar. Detta var innan internet var till för folket så lånekort was the shit. Då kör vi.

Lite saker man bör veta för att förstå. (Jag var tydligen skriv-folk-på-näsan.)

Världen är inte vad den borde vara med våra mått mätt. För länge sedan innan våra avlägsna förfäder ens var påtänkta så var alla människor gudar. Vi kunde manipulera tid och rum som vi ville och var i harmoni med oss själva på ett sätt som inte kan beskrivas. (Nu beskrev jag det obeskrivbara.)

Den store skaparen ville ha mer makt och fängslade alla gudar i det som vi idag kallar verkligheten. Vi lever i en illusion som bara är fragment av den sanna verkligheten. Illusionen upprätthålls av Den Store Skaparens väktare i form av samhällets alla större organisationer och myndigheter typ polisen, regeringen, kyrkan och alla andra som har mycket att säga till om.

Illusionen kan rämna och vi kan ibland se den sanna verkligheten när vi kommer nära chocker och liknande tillstånd. Det finns människor som vandrat i den sanna verkligheten och kommit tillbaka, men de har ofta blivit galna och spärrats in på mentalsjukhus. Mentalsjukhus har också till uppgift att bevara illusionen intakt.

Människor som börjat inse sanningen slår sig ihop och försöker få folk att förstå. De genomför också våldsaktioner och eliminerar väktare av illusionen. Dessa grupper blir ofta utpekade som sekter och terrorister i media.

(1999 kom Matrix och eftersom jag ruvat på denna berättelse i en jävla byrålåda nära på tio år så kände jag att allt i denna storyn skulle kännas som ett plagiat och min tanke att någon gång göra något med den dog.)

Synopsis till ”HYMN”

1. En sliten kille (protagonisten) sitter i ett mycket vitt, kalt och allmänt otrevligt rum. Mittemot sitter en herre som ser rätt slarvig ut, som en typisk psykolog.

2. En månad tidigare: Samma kille (protagonisten) i lite bättre skick stressar runt nere på staden och försöker handla det man kan tänkas behöva ha hemma. På väg till bilen ser han en man som går runt med en klocka och klämtar ilsket. Han (domedagsprofeten) försöker få folk uppmärksamma på att jorden är på väg att gå under.

3. Killen (protagonisten) som visar sig vara journalist bevakar en presskonferens som sägs ha stor betydelse i allmänhetens intresse. Just när talesmannen, som är en kvinna, ska börja tala så stegar domedagsprofeten in och drar en pistol och skjuter kallblodigt ner talesmannen. Journalisten (protagonisten) ser hur alla kastar sig till golvet och två vakter kastar sig över domedagsprofeten och för bort honom. Journalisten (protagonisten) blir grovt chockad och kroppen på talesmannen ser för ett tag grovt förvridet ut men i nästa sekund ser det normalt ut sånär som på blodet som rinner ner för kinden.

(I en version av denna sekvens så fotografera protagonisten och han lyckas fota pistolkulorna i luften, det har med förvrängningen av tid och rum att göra. Denna var lite bullet time i tanken, något som Matrix också gjorde en grej på.)

4. Journalisten får i uppdrag att skriva en artikel om mordet och vad som kan ligga bakom detta hemska våldsdåd. Han arbetar hårt och intensivt och spåren leder fram och tillbaka och slutar slutligen hos en KONSTAFFÄR och där slutar alla spår.

5. Journalisten jobbar på eget initiativ på en artikelserie om våld som är ganska oförklarligt och fullständigt omotiverat. Han möter människor som verkar fullständigt sjuka och som har utfört de mest bestialiska våldsdåden i mannaminne. Vår käre journalist börjar lida av mardrömmar och börjar må sämre och sämre. Han lättar på flaskan livet väl ofta för en som inte är alkoholist. Hans drömmar börjar bli lite verkliga och många saker händer också i verkligheten. Journalisten börjar ana vad som döljer sig bakom illusionens slöjor och träder också in i den sanna verkligheten för vad vårt psyke anser vara hanterbart.

Artikelserien om våld blir allt mer en serie artiklar om många kända personers egentliga skepnad och om den sanna verkligheten. Artiklarna godkänns inte av redaktören och kommer inte i tryck. Journalisten ger sig inte och tjatar på redaktören vilket resulterar i en uppsägning.

6. Journalisten börjar missbruka alkohol och nikotin allt för mycket och bryr sig inte heller så mycket om sin frisyr och dylikt. Han gör sina försök att sprida sin information på egen hand men ser ut och blir bemött som den domedagsprofet han är. Han kommer i kontakt med en grupp människor som har samma åsikter som honom men de har organiserat sig och gör lite mer än springer runt på stan och skriker.

Han får följa med till deras högkvarter som är belägen i en liten KONSTAFFÄR som han på något vis känner igen sen förr. Han deltar i våldsaktioner mot Den Store Skaparens väktare och lär sig mer och mer om den sanna verkligheten. Han börjar för anteckningar om sina upptäckter och erfarenheter i en liten svart bok i A5-format. Det är inte lätt att få pli på de onda makterna men de blir i alla fall skapligt irriterade och sprider rykten om motståndsrörelsen via media, att de är terrorister.

7. De har börjat inse att den stora ondskan är på väg och vet hur det ser ut när den anländer. De börjar planera att slå till mot politiker mycket snart. När mordet sker åker gärningsmannen fast, journalisten alltså, och historien upprepar sig. (Så som domedagsprofeten i början gjorde resan i periferin.)

8. På polisstationen snackar han om den stora ondskan och liknande saker tills han blir flyttad till hispan. (På hispan ser han också den andra domedagsprofeten från början i ett angränsande rum.)

9. Se punkt 1.

10. Journalisten får ett utbrott och får lugnande medel och bli inlåst i en cell. Han ser genom ett fönster horisonten och ser den stora ondskan närma sig. Han gör desperata försök att komma ut men han är och förblir inlåst av Den Store Skaparens väktare… he he he.

Detta skrev jag nog runt tiden 92-93. Och tankegångar har legat att integrera mordet på JFK såväl som Olof Palme i berättelsens historia, i de ledtrådar som protagonisten då upptäcker under sin resa mot upplysning.

De tecken på ondska var dåliga omen, flyttfåglar som flyttade fel enligt den biologi vi känner till, blindhundar som ledde sina människor ut i situationer med dödlig utgång.

Jag hade lösa funderingar på ytterligare två berättelser, en trilogi tänka sig. Andra filmen skulle utspela sig runt konstobjekt med förmåga att ge människor sitt uppvaknande och åter bli de gudar de egentligen är. Tredje filmen var slutet på kampen, och hur allt gick åt helvete. Där Den Store Skaparen lyckas befästa illusionen och aldrig ska någon vakna upp igen. Och vi skulle leva i en verklighet där vi hade ett skav om något större men aldrig någonsin uppnå det. Ett skav som skulle skapa ett samhälle av egoism och utnyttjande och jakten på makt. Som gudar utan insikt.

Foto av text skriven med kulspetspenna. Angående att skottet syns på bild.

Här är en anteckning angående att skottet syns på bild och att det hela handlar om att lyckas titta när man normalt blundar som reaktion. När alla blundar så kan man se verkligheten om man tittar.

Slow Fast Kill

Förr skrev jag mycket. Egentligen har jag aldrig skrivit klart något, bara påbörjat tusentals berättelser. Vissa har dock kommit upp i ett par hundra sidor, andra har endast varit en handskriven minnesanteckning. Här är en liten anteckning, handskriven och mycket kort. En öppning till något större.

En kille får veta att hans själ (liv) är flyktbenägen. Så han får inte andas för häftigt, då sticker själen.

Givet är det en mycket viktig dag på jobbet, så att stanna hemma är omöjligt.

Så i lugnt tempo, för att inte bli andfådd, beger han sig till jobbet.

Problemet är att polisen stoppar honom och vill göra ett alkoholtest. ”Ta ett djupt andetag och andas ut allt vad du orkar!”

En mycket liten minnesnotering från perioden tidig 2000-tal. Allt som behövs för att trigga tankar kring en berättelse. En långsam högoktanig actionfilm där alla får röra sig snabbt utom just protagonisten.

”Måste man göra en Breivik?”

Att vara fucked up, som jag kallar det, gör att man står utanför. Man känner sin potential som går stick i stäv med samhället och alla försök att få hjälp nekas eller hjälper inte. Man får inte vara den man är utifrån sina förutsättningar.

I samtal med andra vittnar flera om samma typ av frustration. Och tiden går, medan psyket sakta körs i botten. Själv önskar jag dö, helt enkelt för att jag är för trött att ens försöka leva. Och jag är inte ensam om att må så i Sverige idag.

Så måste man göra en Breivik för att få någon hjälp i det här samhället? När man säger något sådant och folk nickar instämmande, då vet man att de känner igen frustrationen.

Jag själv tror stenhårt på mänskliga rättigheter och att man inte har rätt att skada någon så det finns ingen risk att jag gör något så fasansfullt ifall det brister för mig en dag.

Men det finns saker att förstöra. Och av någon anledning verkar det finnas resurser när man sätter eld på saker eller ställer till det, men inte för att förebygga när det gäller skötsamma människor som klart och tydligt själva signalerar att de behöver hjälp. Hjälp att få ordning på livet och psyket.

I mitt tidigare inlägg ”Carpe Diem” skrev jag om mannen som satt eld på en polisbil som bland annat DN rapporterade om. I mina ögon typiskt en sådan sak man gör när man inte orkar längre, inte tar livet av sig men ändå måste finna något som begränsar en från att ta sitt ansvar. Det ansvar man inte kan låta bli att utföra.

Bohuslänningen rapporterar om en person som ställt sig på tågspåret och larmat SOS med hot om självmord inte mindre än 160 gånger. Personen har alltså fått åka till psyk och redan nästa dag stått på spåret igen. Hen klev undan om det kom ett tåg, men kan man ana att det kanske rentav varit en samhällsekonomisk vinst att hjälpa till med rätt resurser direkt.

Och det verkar vara så. Är det dyrt att hjälpa någon så är det för dyrt för samhället och därmed ges inte bra och kontinuerlig vård efter behov, av budgetskäl och ständigt nya riktlinjer. Men ställer man till oreda, då finns det hur mycket pengar som helst att lägga. Alltså verkar det som om jag inte har fel när jag tänker att det finns två sätt för mig att få vila förutom alternativet att ta sitt liv.

Jag kan antingen rymma. Sen kanske det slutar olyckligt ändå. För det är ju bara att smita och inte att få hjälp på något vis inom systemet. Räkningar förfaller och går till kronofogden och om man kommer hem igen, så väntar ett än värre helvete att leva i.

Så då är det fängelse som gäller. Då gäller det att hitta balansen mellan rätt straff, rätt längd på straffet och hamna på rätt anstalt. Man får göra research helt enkelt.

Fildelning verkar ge brutala böter så det går bort. Skada andra människor går bort. Så kvar finns väl någon typ av property damage. Dock så kommer man få ett försäkringsbolag flåsande i nacken som vill ha tillbaka pengarna.

Men jag vet att vissa månader skulle jag få mer pengar om jag levde på riksnormen, vilket skulle göra att fogden skulle inte ens kunna ta något av min inkomst. Samhället skulle få toppa upp min pissiga inkomst. Och de månader jag får mer än riksnormen är det inte så mycket mer, så i längden skulle livet bli behagligare och jämnare ekonomiskt om man homogeniserade inkomsten på det viset.

Jag har mer eller mindre levt på det viset större delen av mitt liv, med på tok för lite pengar. Ständigt lånat eller fått hjälp av både anhöriga och främlingar. Så att leva så resten av livet skulle kunna vara en frihet, man behöver ens inte försöka sträva. För strävandet har ändå bara gett misslyckanden gång efter annan.

I mitt huvud tänker jag att om jag inte fått ihop 30 miljoner skattade pengar innan jag fyller 42, så ska jag sabba något för 300 miljoner. Helt egoistiskt tänkt. Men låter man en människa vara i marginalen utanför samhället, varför ska man som individ då respektera samhället? Tio gånger dyrare att inte göra något borde bli ett incitament att lösa skiten, även om förklaringen nog bara blir ensam vit galen man.

Jag är mycket åt det dramatiska hållet och fantastiskt kreativ både när det gäller bra saker såväl som lite vansinniga saker. Fast det är just det, att en vacker dag kanske det brister totalt. Och med ett kreativt sinne… Du kommer aldrig tro vad som hände sen.

Artiklarna jag länkat till tycker jag tyder på att människor gör drastiska saker när det går över gränsen i måendet. Så hur lång tid tror ni det tar innan det börjar hända riktigt hemska saker? Ensamma galningar som de brukar kallas. Tror ni seriöst att vi kan fortsätta ignorera den psykiska ohälsan i Sverige i spåren av en avsmalnande norm och neddragningar av den hjälp som ska ta hand om ohälsan? För där jag sitter och tittar på Sverige, ser jag att det kommer få katastrofala konsekvenser. Inte bara för individer utan även för samhället.

PS. Kan inte hitta någon uppföljning till artikeln angående mannen som satte eld på en polisbil och sen lät sig gripas. Allt verkar publicerats den 18:e eller 19:e maj i år 2015. Någon som vet något? Har jag rätt? DS.

 

Kompromisser

Satt och bläddrade i boken ”Tillgänglighetens estetik Bostäder” av Karin Lidmar. Och något jag klurar mycket på handlar om just tillgänglighet och hur det skulle gå och förbättra.

En del av en boksida som visar en avfasad trottarkant.

Bildtexten här uttrycker något som jag starkt ifrågasätter. ”En avfasad trottoarkant är en nödvändighet för rollatorer och rullstolar. Med hänsyn till synskadade bör dock avfasningen inte vara riktigt så här bred.”

Med erfarenhet av avfasningar och rullstol så påstår jag att det definitivt är för smala och dåligt placerade avfasningar som inte duger speciellt bra. Vattenpölar samlas till små sjöar vid nederbörd just vid avfasningarna på många ställen här i Göteborg.

Då jag ofta tänker bredare än att bara slåss för just rullstolstillgänglighet tycker jag mig se motsättningar mellan olika diagnosgrupper och intresseföreningar för att just deras behov skall tillgodoses, och inte helt sällan på bekostnad av någon annans behov. Boken påpekar säkerligen helt riktigt att den avfasningen är ett gissel för synskadade. Så varför måste allt vara en kompromiss?

Låt säga Steve Jobs drivit bolaget Gatukontoret. Han hade inte accepterat en kompromiss, även om ingenjörerna kom och sa att utifrån traditionella kunskaper så går det inte att göra på något annat vis. Lös problemet, det är ingen acceptabel lösning skulle han sagt.

För vad är det då synskadade behöver? Jag är inte helt insatt i alla aspekter men anser att det torde handla om struktur som tydligt visar gatumiljöns avgränsningar mellan bilar, gående och cyklar med mera. Då är frågan. Måste det vara en big ass kant? Eller finns det något sätt att bygga taktila informationsavgränsningar som inte hindrar rullstolar. Då skulle man bara kunna ha avfasat det skulle funka för rullstolar och synskadade. Ja ni fattar.

I alla dessa tvetydiga riktningar som finns idag för att uppfylla de olika behoven så är där i slutändan en hög hantverkare och entreprenörer som ska utföra detta arbete, självklart skapar otydlighet också utrymme för misstag. Det är som det finns ingen tanke om helheten förankrad vare sig nerifrån och upp eller uppifrån och ner. Det går nästan att räkna ut med röven att någon kommer alltid klaga trots att människor slår knut på sig för att försöka göra det bra för alla.

Låt oss titta på denna nybyggda hållplats på Lindholmen. Jag har färglagt det hela med röd för cykel, blå för avfasad del och gul för fasad del. I detta fallet har de lyckats placera ett trafikljus mitt i avfasade delen vilket tvingar ut rullstolar ut i cykelbanan.

Gång och cykelbana över vägbanan och bussvägen. Färglagt i efterhand för att visa rött för cykelbana, blå för avfasad del och gul för fasad del.  Ett trafikljus för cykel och gående står mitt i delen för avfasade vägen.

Skulle man här inte kunnat förutse detta och även planera in att det ska både åka cyklar, rullstolar och gående samt ett trafikljus? Det som förvånar mig är att ingen tyckt ta någon notis av det. Alls.

När det gäller avfasningar så är de en begränsad del av övergångsställen. Och ofta får man springa kors och tvärs i folkmassor för att pricka in dem, för de verkar vara utlagda lite hur som helst.

Hållplatsen Sahlgrenska fotad uppifrån. Färg markerar ut gult och blått, för gående och avfasade delar.

Här är hållplatsen Sahlgrenska. Mina photoshopskills har gjort denna lite rörigare. Men ni ser. Det gula markerar den ofasade delen av flödet medan den blå går mellan avfasningarna. Ser ni. Vi säger vi går över med rullstol från högra sidan till motsatta sidan. Först ligger avfasningen på högerkant, sen ligger den på vänster kant så man får gå på diagnoalen och sen på höger igen så man ytterligare får gå på diagonalen.

Andra människor ser inte tydligt dessa avfasningar, eller i alla fall så tänker de inte på det. Sällan verkar de uppfatta rullstolen i sammanhanget. Vilket gör att vi ofta går på diagonalen i folkmassor som rör sig framåt. På denna specifika hållplatsen går vi först över på högersidan och sen på vänstersidan, sen viker vi av till höger för att komma till hållplatsen där bussen står på bilden. De människor som går bredvid oss och ska fortsätta rakt fram måste vi då efter en kraftig 90-graderssväng gå på tvärs mot i flödet.

Avfasningarna planerar vår väg åt oss, möjligheten att röra sig dynamiskt utifrån slutmålet finns inte.

Om man börjar titta, så ser man. Tro mig, jag har fler bilder på flera platser där det framstår som höns planerat när man tittar på helheten.

Jag tror att det går att lösa problem utifrån flera behov utan de kompromisser som nu råder. Det är min starka övertygelse.

Dessa två färglagda bilder är bland de första i Normfotografens projekt ”Ve och avfasa”. De konstverk som jag kommer sälja kommer finansiera detta och flera liknande projekt som tar tid att genomföra och mest kostar pengar.

Tankar om ett hus

Tänkte kort redogöra för något som jag skulle vilja göra. Dock upplever jag det är svårt att få gehör eller ens komma i kontakt med rätt människor så jag dumpar den här, som en vision. En dröm om att påbörja något bättre.

Det handlar om samarbete mellan många aktörer. Visionärer, designers, byggnadsherrar, IKEA, kommun och så vidare. Jag bor i Göteborg och tänker därför lokalt i detta exempel.

Tanken är ett hus som utgår från begreppet design för alla. Ibland kallas det universal design men jag har förstått att många lobbar för att det ska vara design för alla. Utgå från människor med olika behov och designa utefter dem och inte försöka tvinga in folk i design.

Huset ska vara placerat centralt och ha goda förbindelser med lokaltrafiken, så jag tänker områden så som Lindholmen eller nere vid vattnet vid Järntorget där det är på gång med nya byggnader. Därför måste kommunen vara med och satsa, för det är både utvecklings- och forskningsprojekt.

Efter lite funderande har jag föreställt mig en rund byggnad. Detta för att kunna skapa en utrymningsväg som är snabb för såväl rullstolar som sängar med hjul, från våningen högst upp till marken ska alla kunna utrymmas utan stegbil. Stora balkonger runt hela huset där ett yttre segment kan fällas ner som en ramp till våningen under.

Också så får man ett centraliserat hisschakt i mitten, där man kan installera flera ordentliga hissar, där man kan transportera ordentligt. En ambulans ska aldrig ha problem och även en sängliggande person ska kunna få hjälp att komma ut en sväng, det ska få plats i hissarna.

En detalj som jag klurat på just när det gäller hisschakten är att placera vattenstammarna där. Lätt att byta ut i framtiden och lätt att laga läckor. Samt att det går att se eventuella problem med läckor och liknande, okulärt synligt.

Våningsplanen ska ha lite extra utrymme också på höjden. Detta för att kunna dra rör och liknande direkt under golvet, istället för att gjuta ner det i betongen. Tätskikt dras under rören så det blir möjligt att göra individuella badrumsanpassningar och lätt kunna flytta såväl toalettstol som badkar och detta utan att bryta tätskikten. Flexibla fasta installationer efter behov.

Hela huset ska vara passivtypen, och inluften ska filtreras från föroreningar som finns i stadsluften. Även ska vatten filtreras, för även om dricksvatten ligger under gränsvärden så skadar det ju inte att sänka nivåerna ytterligare av skadliga ämnen.

Väggarna mellan lägenheterna, samt även innerväggarna, ska vara bättre ljudisolerade. Detta för att nattmänniskor ska kunna ha sitt liv på natten utan att störa andra, såväl som personer som kanske av olika skäl inte kan vara tysta ska kunna bo där utan att väcka grannarnas irritation. Även så ska ljud från utsidan vara obefintligt, som för många är otroligt störande.

På bottenplan ska finnas kommersiella lokaler. Dels ett café som kan stoltsera med filtrerat vatten att sälja, samt även produkter producerade på detta extra rena vatten. Givet är det ett socialt företag, så en person som bor i huset och kanske bara orkar jobba 30 minuter ska ha möjlighet att göra det. Det blir flexiblare som arbetsplats och fler får möjlighet att jobba där utifrån sina egna förutsättningar. Sen finns utrymme för ett kontorshotell som både fungera som socialt företag såväl som enskilda entreprenörer som hyr in sig. Upplägget gör troligen att egna företagare av egoistisk typ inte ens söker sig dit.

Det ska finnas en reception på bottenplan som är bemannad dygnet runt. Av en sjuksköterska som inte bangar o dona lite med annat också. Sjuksköterskekompetensen ska vara en trygghet för de som bor där, samt att första hjälpen finns på plats samtidigt som det blir en första medicinsk bedömning innan en ambulans hinner dit. Det ska det finnas en vaktmästare på plats varje dag, som dessutom ska ha kompetens att fixa smågrejor på hjälpmedel. Samt kan även människor utifrån som har småfel på sina hjälpmedel lätt ta sig dit med mindre fel av akut karaktär, så avlastas hjälpmedelscentralen och folk slipper krångla så in i helvete. Givet finns där en liten verkstad med bra verktygssortiment.

På källarvåningen ska det finnas utrymme för träning och förvaring. En uppvärmd pool och stora ytor att träna. Både träning med hjälpmedel såväl som mer traditionell normativ träning.

Lägenheterna ska utformas på ett sätt som erbjuder flexibilitet i så stor utsträckning som möjligt utan att det blir krångliga halvdana lösningar. Både med tanke på fysiska funktionsnedsättningar såväl som neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Så från barn till gammal, från gående till rullstolsburen, från blind till döv. Att finna lösningar som blir bortom fungerande för flera utan att riktigt bli riktigt bra för någon. Utgå från flera personers behov och inte låta ett behov åtsidosätta ett annat. Ni ser problem troligen, jag ser potentiella lösningar för morgondagens design.

IT ska vara genomtänkt. Både ska det gå att övervaka där det behövs, trygghet, medinska skäl och så vidare. Men givet ska det gå att bevara sin integritet för de som vill det. Hälsoövervakande system ska kunna installeras med många möjligheter. Det ska gå att övervaka från ett rum i lägenheten, eller i en assistansyta utanför bostaden, eller från receptionen. Även här bör det finnas kanalsystem i hisschakt och liknande, för att relativt enkelt kunna göra helt nya installationer som blir perfekta även om de görs i efterhand.

IKEA då, varför ska de vara med? Som ett företag som har stort nät att distribuera samt masstillverka gör att de kan få ner priset. Bara för att många får bostadsanpassning i Sverige så är det inte läget  i alla länder globalt. Behov finns överallt, och behov av bra saker som inte kostar skjortan och femtio är också något som bör finnas ett behov av globalt. Givet blir de människor som inte kan välja andra lösningar än särlösningar fler i globalt perspektiv. Och genom design för alla får nu dessa människor fler valmöjligheter utifrån standardsortiment.

Genom att Ikea med sin kunskap om logistik och prispress utgår från att göra produkter som utgår från design för alla är jag övertygad om att det skulle göra livet mycket enklare för väldigt många människor. Det handlar om kök som modulärt går att designa med fler egenskaper än idag. Möjligheter för enhänta, nollhänta, rullstolsburna, senila och så vidare. Även förvaring och möjlighet att integrera IT i produkterna är sådant jag ser skulle finnas behov av. Ja allt som Ikea erbjuder idag, kan de erbjuda bättre imorgon kort sagt.

Jag vet inte om det kostar 100 miljoner eller 500 miljoner att bygga detta hus. I sig själv är det inte prisvärt någonstans. Men jag tror blotta utvecklingen av allt detta och försöka hitta lösningar som först och främst fungerar, och har kvalitet, samt inte är fula som stryk och därefter så prispressade som det är möjligt. Ja, bara utifrån förutsättningarna kommer det utvecklas många patent och erfarenheter som alla kan utgå från i framtiden. Jag är övertygad att om man inte gör som vanligt utan försöker göra bättre så kommer där lösningar. Steve Jobs sa inte till sina ingenjörer att det var ok med halvkassa lösningar för att det var omöjligt att göra bättre, han sa lös problemet och kom inte tillbaka förrän ni löst det. Så löser man det olösbara, man ger sig inte utifrån vad steltänkta människor idag anser vara gränsen för det möjliga.

Hade jag haft en miljard skulle jag lätt bränt pengarna ur egen ficka. Det har jag inte, och utbränd som jag är så är detta en av alla de små visioner som jag har i mitt huvud som stannar där i min mentala byrålåda. Det finns ingen möjlighet att jag orkar rodda i detta själv, och min erfarenhet säger mig att Sverige är fyllt av nej-sägare i största allmänhet. Jag har fått mer gehör för mina tankegångar hos en ortopedkirurg från Tyskland sittande på en restaurang i Italien än jag fått från någon i Sverige.

Typ, det är orealistiskt, är det jag brukar få höra. Kanske är det därför min självkänsla är i botten och jag aldrig ens vågar satsa. Nåja, jag har en blogg. Och jag har mer att säga. Kommentera gärna, jag känner mig ofta osynlig. Så länge det är konstruktivt så kan det vara såväl positivt såväl som kritiskt.

Carina Berg och CP-melonen

”Carina Bergs galna melonfilm får hela internet att skratta” är rubriken från omtalat.nu. Jag skrattar inte.

Filmen kan ni ser här.

Det är inte helt tydligt, men är man van att reagera på nischat språkligt missbruk så hör man det ganska tydligt.

Hon skallar melonen och den håller och hon backar bak och säger fan fan fan. Sen greppar hon melonen och tittar på melonen med en blick som betyder att nu jävlar ska du få melonjävel. Men vad säger hon?

Nu ditt jävla CP-jävel!
Carina Berg

För de flesta är det bara liksom inget alls. Men tänk om hon sagt ”negerjävel”, tror ni hon hade pudlat som en turbopudel och kanske rent av fått ta en time out i fem år? Eller kanske ”cancerhora”. Tänker ni i de termerna så inser ni statusskillnaden i olika typer av nedvärderande uttryck mot människor.

Jag anser inte att hon ska pudla och be om ursäkt. Faktum är att jag tycker alla grodor folk säger stup i kvarten och alla pudlar de gör känns ungefär som en fortkörare som tillfälligt anpassar farten vid fartkamerorna. Det är inte genuint och allt som händer är att man försöker censurera bort delar av vårt språk för att tillfredsställa ett drev.

Språk är mäktigt. Och det gäller att reflektera över hur en använder det. För nog finns det plats att säga både CP och neger och mongo och canceroffer. Bara inte som allmänna uttryck som inte har någon eftertanke. Använder man ett språk som kan uppröra så måste man kunna motivera varför man säger eller skriver som man gör.

Just funkofobiska uttryck så som CP och mongo verkar det som att de är de sista allmänna förbannelserna som fungerar som en fristad i ett landskap som kan trigga drev vid minsta groda.

Carina Berg ska inte stå vid en skampåle enligt mig. Hon behöver precis som de flesta andra av er där ute, och jag själv, bara tänka på vad fan man säger och när man säger det. Kan man motivera sig så kanske det fyller en funktion. Men att säga CP till en melon känns inte befogat någonstans.

Just funkofobiska uttryck används av alla. Till och med hardcore antirasister. Precis som vissa personer försvarar att de måste få säga negerboll så försvarar även de som motarbetar rasismen sig med samma retorik. ”Ta det inte så hårt”, ”jag syftar inte på diagnosen” och ”du måste ju tåla lite skämt”. Selektiv respekt och dubbelmoral så det visslar om det.

Skulle Carina Berg läsa detta och om Carina kanske ångrar lite vad hon sagt så får Carina väldigt gärna ställa upp i ”kändisprojektet” som jag bedriver under Normfotografen. Det får Carina även om hon inte tycker hon sa något dumt själv.

Bara maila kontakt@normfotografen.se

Pudd skapar Sune

För en tid sedan hade Egmont och Ander o Sören en tävling av något slag, barn skulle skicka in förslag på Sunehistorier som sen kunde komma med i en bok och så var det lite andra priser i det hela. Jag och Pudd spånade fram en ramberättelse som inte var så detaljerad, men så har vi lite meck att kommunicera med en Bliss-standardkarta. Så nu tänkte jag i korta drag redogöra den berättelsen, och ni ska ha med er att Pudd älskar när Pappa Rudolf lackar ur och svär.

Sune med familj är på besök i Göteborg tillsammans med en annan familj där givet Sune ser potential och tjusa tjejen, vi håller inte reda på alla tjejer som Sune tjusar så det blev inte mer tydligt än så. Men det var viktigt för storyn att tjejen i familjen som gemensamsemestrade var sådan som Sune ville tjusa.

I alla fall så råkar Sune ut för ett missöde, rejält sådant och bryter båda sina ben och får gipsa dem i rakt läge. Så Sune får helt enkelt rulla runt i en asful rullstol från hjälpmedelscentralen. Mycket Suneutläggning skulle handla just om hur jävla ful rullstolen var, gipset var helt värdelöst också samt att det skulle bli så svårt att tjusa tjejen.

Därefter kom vi till en episod där alla ska till Liseberg och åka spårvagn. Då skulle det komma höggolvsvagnar på rad som Sune p.g.a. rullstolen inte fick åka med. Och då skulle Rudolf få ett stegrande utbrott för varje vagn. Först en höggolvsvagn, sen en till höggolvsvagn, sen en låggolvsvagn där det stod barnvagnar på rullstolsplatsen som vägrade flytta på sig fast Rudolf skrek som en jävla dåre och var högröd.

Sen skulle Rudolf förbanna Göteborg, detta helvete på jorden på ett sätt som får alla barnen att skämmas. Inte ens en alkis vågar sig nära Rudolf som är fullständigt galen.

Så kommer de då äntligen med en spårvagn, Rudolf är dock på sitt sådär skära-sig-med-alla-han-möter-humör.

Dock så blir Rudolf skitglad när de kommer till Liseberg och han slipper betala för Sune och ledsagare, än roligare blir det när de inser de får susa förbi alla köer bakvägen och åka två gånger på rad utan att hoppa ur åkturen. Dock klagar Rudolf för att han måste bära Sune i och ur attraktionerna där sune sitter i sitt lilla gipspaket.

Sen händer detta. Tjejen som Sune vill tjusa lyckas vricka foten. Hon gråter och kan inte stödja sig på foten. Men som av en händelse så finns ju den perfekta skjutsen och hjälten Sune i rullstolen, så tjejen får sätta sig nära Sune i hans knä och han får omfamna henne och känna närheten. Sådär underbart perfekt och han får trösta henne.

Ungefär dit hann vi komma på, sen så var vi tvungna att göra sånt som vi måste göra och det hela föll bort i stunderna och återkom inte, förrän nu. Givetvis var ju slutet lyckligt och Sune skulle få till det precis sådär som han själv önskade.

Carpe Diem

För några dagar sen publicerade jag en sida som handlar om min suicidala sida. Då jag har barn så kan jag inte ta mitt liv, men det är inte lätt bara för att jag rationaliserar bort det slutgiltiga. Döden är ett sätt att begränsa sig, att slippa kämpa vidare när man inte orkar, i en värld där man inte passar in. Då detta inte är ett alternativ så florerar många tankar, alla handlar om att låta yttre omständigheter hindra en själv att göra det en måste.

Mannen som tände eld på en polisbil och lät sig bli gripen är precis i linje med vad som händer i mitt huvud. Fast jag är mer åt att hysta in en molotov på färdtjänstsbokningen och sätta mig på trottoaren och vänta in blåljusfolket. De två vårdalternativ som finns är att gå till Vårdcentralen och få en remiss, och en evighet av väntan. Eller så är det psykakuten, men där handlar det endast om att hindra folk från att dö just där och då. Så fort en bara är superdyster precis som vanligt så är det hem igen. Därför tänker hjärnan på andra alternativ.

Det är något med vården. Den är sjuk i sig, den fungerar inte och är definitivt inte utformad utifrån patienternas behov. Må det vara psykfall som jag eller gamla människor som har på tok för lite hemtjänst och bedrövligt mycket ensam tid. Men gör man något brottsligt, då finns resurserna supersnabbt. Speciellt om du förstör monetära värden. Fildelning och liknande. Våldtäkt är inte så noga. Inte så heller cykelstöld eller kasta smällare på barn i rullstol (Incidenten med Pudd är varken nedlagd eller utredd, nog bara bortglömd).

Är en i behov att begränsa sig och inte tänker rymma så gäller det att göra en perfekt avvägning för att en ska bli inlåst. Nu har jag förstått att kriminalvården har gjort stora neddragningar också, men jag tror nästan att jag skulle få bättre helhetshjälp i finkan än ute i det fria. Kanske en vanföreställning. Men jag kanske skulle få studera färdigt högskolan på mina villkor. En examen, utan CSN flåsande i mitt fattiga arsle.

På samma sätt resonerar hjärnan att en kanske ska ge upp rent ekonomiskt, sluta göra allt för att betala sina räkningar som en ändå måste låna till för att betala. Bara använda pengarna till trevliga saker. Det tar ett tag innan en blir avhyst, hemlöshet känns också som en stark begränsning och en frihet. Och kanske kunde ett par månader med god mat och en flygresa vara värt det. Åka tåg med Pudd och bo på hotell. Ni vet, livskvalitativa saker. Sen kan jag gå runt på stan och tycka synd om mig själv och antasta er trevliga skötsamma människor.

Nu har jag valt en annan väg, att producera konst. Konst är dock högst labilt, precis som människors psyke. Det är någras psyke och tankar som styr marknaden, oftast bygger det på att det finns något i begränsad upplaga. Finns det en intressant historia runt konstnären skapar det också mersug. Sen ska man ha en hallick, eller gallerist, som matar konstpubliken med svåra ord och skumpa.

Jag är på tok för öppen för att vara mystisk. Fast jag är definitivt inte den normala 40-åringen där ute och mellan varven kan jag ha tofsar i håret. Kanske är att vara konstnär att pressa sitt psyke över gränsen till sist. Säljer man inte är det en total bekräftelse på sin redan övertygade åsikt om ens värdelöshet. Kanske blir då den limiterade konsten extremt begränsad. Kanske är en sedelärande historia.

Du kan inte bli något innan du dör.

Här är länken till sidan. Triggas du av tankar runt självmord så bör du undvika den.

http://buymysuicide.com

PS. De flesta kommer inte att har råd med min konst. DS.

Hur tänkte jag nu?

Nu handlar detta om min psykiska ohälsa, jag vet att jag är utbränd men i övrigt så vet jag inte om jag är galen eller ej. Det jag vet är att jag inte passar in riktigt så jag tänkte göra ett försök och beskriva vad som händer i min hjärna. Med någon annans musik och skriva lite om den. Ni kan läsa texten, lyssna på musiken, sen läsa texten igen… om ni vill. Brukade förr ha 30 trogna läsare och resten var robotar.

Låten i fråga stör nog de flesta, men jag säger att ni ska lyssna klart för min skulle denna gången.

Först kommer några cymbalslag, liksom snor uppmärksamheten. Japp det är jag det. Sen kommer det input i rasande fart, jag kan inte undvika se sakerna runt mig, känna strumporna som spänner olika runt mina fotleder. Så rasar mina tankar.

Varje ny input ger en reaktion, hjärnan tolkar blixtsnabbt och går vidare med att koppla samman det med något jag upplevt tidigare. Sen gör hjärnan en slutledning, och från den slutledningen uppstår en nytt sammanhang som får mig att tänka på något annat. Så på tiden du såg mig tappa fokus till sekunden efter när jag helt plötsligt brister ut i något helt obegripligt för dig, så har jag dragit det i många led för att helt logiskt komma fram till min utbristning.

Det som jag säger är ofta gammal skåpmat utifrån en ny detalj som kommer ut. Det händer dock mer saker som ni hör, det är flera instrument som samarbetar mer eller mindre harmoniskt. Ibland bara kaos, men där finns harmonier.

När harmonierna uppstår så kommer ofta idéer i helt nya kombinationer till mig byggt på intryck och som gigantiska sammankopplingar av tidigare upplevelser och erfarenheter smälter de samman till något harmoniskt.

Där kaoset är, är det bara kaos.

Att för mig försöka organisera allt som min hjärna hinner med är ungefär som för en person utan någon som helst musikutbildning att simultantolka låten och plocka ut alla noter till alla instrument, på en genomkörning. Inklusive den där saken som låter som någon snyter sig. Ni anar utmattningen? Det är ofta då jag lägger ner och blir passiv, sitter i soffan och tänker dystert. Att jag är kass och aldrig kommer uppnå något för att jag aldrig avslutar saker.

Dock så kan jag ibland genom att prata, göra saker i kaoset tydlig för mig själv. Och jag kan själv komma till många insikter under ett sådant tillfälle. Det kan vara en fika med en vän, ett läkarbesök eller egentligen var som helst där samtal uppstår. Med insikten kommer insikterna som ett smatterband, det bara dundrar vidare. Det är därför jag älskar att vara så social, för jag vet att när jag pratar kommer jag få reda på saker som händer i mitt huvud. All input andra ger mig nya möjligheter att förstå mig själv. Och när jag förstår blir jag glad. Och får ännu fler idéer sen som mattar ut mig visserligen, men så länge jag pratar så hålls input/output i balans.

Det är därför jag inte kan hålla tyst. För när jag förstår saker, så vill jag veta mer av det som hjärnan donat med.

I bristen på social kontakt, så upprepar jag mig själv utifrån äldre tankemönster och allt stannar av. Så ifall jag säger samma sak varje gång vi fikar, så är det därför min hjärna inte berättar något nytt för mig.

Så när jag ropar efter fika med någon på sociala medier så är det inte bara för att det är trevligt, det är för att jag är trött på mig själv och står mentalt still i 300 km/h.

Hela detta inlägget skrevs på ett bräde nu ikväll medan låten gick på repeat. Det är nämligen så att när låten sysselsätter min hjärna kan jag ganska fokuserat skriva, det gäller bara att har rätt musik i öronen som inte får hjärnan att vandra iväg.