Kris

Ljusstråk, abstrakt bild. I ett garage, man skönjer en stol. Blå, vita och gröna ljusstråk i luften snirklar sig.
Man gör som man vill, alla säger att man ska göra det. Det är min tur nu.

Kris sägs ju på kinesiska också ha samma tecken som möjlighet. Krisen i mitt liv har nu varit ”fara/farlighet” i en evighet. Nu tänker jag mot all rimlighet och förnuft tolka detta som den andra betydelsen. ”Möjlighet”.

Likt man ska prioritera sig själv med syrgasmasken på ett flygplan med tryckfall ska jag nu oavsett mina ekonomiska förutsättningar prioritera mig själv och min son med det vi behöver i form av mat, nöje och hjälpmedel för våra aktiviteter.

Mer information kommer. Ni som är mecenater har snart möjlighet att ta ställning till hur ni vill hantera era donationer, avsluta eller fortsätta. Ni har inte lovat mig något och jag har inte lovat er något.

Nu kommer en tid av förändring. Logiskt, sannolikt leder den ner i helvetet enligt normativt förnuft. Men det finns många möjligheter som leder tillbaka till livet som jag kan se och säkert många som jag inte har en aning om.

Det jag bestämt mig för ger mig lugn. Inte energi, men lugn. Ett lugn som tagit bort all form av panik, som gör att jag kan ligga i soffan ensam och oäten i 7 dagar och må skit, men ändå njuta.

September 2016 är den sista månaden som skutan mot normalt liv seglar. Efter så lägger jag om kursen mot min 42 årsdag. Vägen dit kan bli hur som helst, och når jag dit och saker inte löst sig och vardagens bestyr levs utan krångel så börjar en helt ny resa.

Japp, jag är en idiot. Och stolt! Lyssna på mig, ignorera mig, hjälp mig eller hindra mig. Du gör vad du vill och jag gör vad jag vill. Det enda som är, jag kommer inte förhålla mig till hur du vill, eller vården, eller samhället, att jag ska vara. Det är det som gjort mig så sjuk. Nu ska jag bli frisk i en sjuk värld. Om det betraktas som sjukt så är det okej för mig.

Mecenatrapport juli

I en berså sitter 30-talet människor till bords. Allvaret på Ölland, en stenmur i förgrunden och blå himmel med släta molnslöjor. Gröna träd ramar in och högt gräs växer mellan muren och sällskapet.
Bröllopsfest på Öland.

Trots att jag varit tydlig, enligt min egen reflektion, så känns det som jag sviker alla. Jag har stunder av liv som inte är värdig en fattig. Sen sist så har jag träffat en arbetsterapeut ett par gånger, och tycker att jag för första gången fått en människa via vården som ser hela mig. Som tolkar mig rätt och faktiskt bekräftar att jag sitter i en rävsax.

Det som kortast känns som träffande beskrivning är den att jag först och främst är utmattad. Riktigt utmattad. Orsaken är paradoxal. Jag är överbelastad med systemadministration och dålig ekonomi, samtidigt understimulerad så jag blir trött. Fysiskt har jag förlorat förmågan att ens äta regelbundet och ta hand om mig själv. Mentalt gör jag allt för att göra något som känns meningsfullt. Oftast med någon sorts teknisk grunka.

Nu kommer det. Jag fick ut 22.000 kronor nu i slutet av juli då semesterersättningen betalades ut i samband med lön. Strax innan fick jag pengar från flera människor för att klara mig själv och mitt och Pudds tågåkande. Nu, idag den 1:a augusti, så har jag i skrivande stund 1381 kronor på kontot. Mecenatkontot har mottagit 642 kronor, någon döna in en femhundring. Nu har jag tomt i kylen och behöver också köpa några paket kaffe.

Så hur går det till? Är jag dum i huvudet som uppenbarligen lyckats fippla bort en ansenlig summa pengar på drygt fem dagar? Kanske…

Räkningarna drog tillsammans med autogiron nära 9000 kronor. Sen har jag dragit över 5000 kronor till kontot för att betala tillbaka de 17000 jag fick låna för att nolla mina krediter. Månadskort 600 och kläder för 1100. Två par jeans, mina gamla var pungfluktarvarning på, och ett gäng tröjor och strumpor. En tågresa till min brors bröllopsfest var nära en tusing.

Sen har jag och Markus, en kompis från fotoutbildningen, bestämt oss att göra podd. Jag har själv klurat runt att göra en podd men är hopplöst svår att faktiskt producera när jag är ensam. Så att vi nu är två och snart ska spela in första avsnittet i vår podd om fotografi känns helt rätt.

I alla fall har jag köpt några mikrofoner och kablar för det ändamålet. Nära 2000 kronor kostar sånt, och då fick jag skaplig rabatt av butiken. Säkert 600 kr under listpris totalt. Och så har jag lånat ut 1500 till en vän i akut nöd. Jag önskar jag kunde gett bort dem så som andra ger till mig, men är inte riktigt där ännu.

Nu kommer ytterligare en sak. Jag har beställt ett par saker och har på en faktura, ni vet sån köp nu och betala i september. Helt onödiga saker för den biologiska överlevnaden, men för mitt mentala varande så är det en annan sak. Jag är ju mer eller mindre så slut att jag har svårt att motivera mig att existera, så jag måste komma framåt.

Det jag beställde var en Zoom för att spela in podd. Den kan användas till att ta bra ljud när man filmar också. Den har också ett syfte i att spela in tågtoaletter som spolar, det är en sån grej mellan mig o Pudd. =)

Det andra är ett mobilt fotobakgrundsstativ. Det är ju så att jag har lite idéer runt just foto. Som normfotograf vill jag använda mig av modeller som till exempel använder elrullstol.

En elrullstol kommer inte in i hissen där jag bor, så jag måste kunna ge mig iväg till tillgängligare lokaler för att fotografera. En fotobakgrund lyfter kvaliteten i ett foto avsevärt. Det är nödvändigt. Anledningen varför det är akut nu, är att jag har en produktion på gång. En modell som ställer upp. Istället för att vara en idé är det nu en konkret planering. Jag är övertygad att det blir ett av mina första fotografier som visar vad jag har för tankar om normkritisk fotokonst.

Jag har clearat att kunna möta septemberfakturan med återbetalningen av de 17000 jag är skyldig, om det händer något som kollapsar mig mer än jag redan har gjort.

Annars så bör det i september komma ett första poddavsnitt, och ett foto som förhoppningsvis berör någon känsla i betraktaren. För mig känns det inte lättare att leva, men jag känner att kanske är början till förändringen här. Jag har någon slags ekonomisk panik precis som vanligt, det är tungt. Men jag sitter inte fast riktigt så mycket som jag brukar.

Foto, podd samt en arbetsterapeut är små ljusglimtar i mitt sinne. Jag satsar allt på konsten, äta börjar jag nog inte göra innan jag känner en anledning att leva för. Framtid är det jag behöver, inte bara ett NU i den kognitiva lerpölen som är mitt liv.

Kanske är det på gång nu. Vågar inte riktigt hoppas ännu, men det är inte helt som vanligt. Har också möte för att eventuellt få boendestöd en tid, det ni. Det övervägs man inte för om man inte har verkliga behov. Jag är glad för all hjälp som kan bidra till framåtrörelse, så jag är positivt inställd till en insats som nog kan betraktas som nederlag för de flesta normisar.

Bild som är gjord för poddomslag till dom kallar oss fotografer. Bilden föreställer mig och markus som blickar upp åt varsin sida. Två bilder har redigerats samman lite som ett 80-talsporträtt. Grå bakgrund.
Vår omslagsbild till podden. Fotad i vardagsrummet och illustrerar vad en fotobakgrund kan åstadkomma jämfört med en TV-hylla som bakgrund. Podden kommer vara högt i min prioritering, gäster finns inte bara i närområdet o.s.v.

 

Testar audio med texttolkning i pdf

Hej,

Ni som är nyfikna eller känner att ni kan bidra med feedback får gärna göra detta. Jag har spelat in ett kort svamligt inlägg och skrivit ett textdokument efter audiofilen. Jag har gjort detta i manusformat, då det är luftigt och har system färdigt för att skriva ljudeffekter och liknande. Det är också snabbt att producera för mig.

Ladda ned texttolkning: Bloggtest audio texttolkad (högerklicka och välj ladda ned)

Harry Potter i rullstol

Gammal man i elscooter med krycka bakpå kör på överångsställe då en bom blockerar gångbanan. Färgen är kraftigt färgmättad för att ge en overklig bild, det jag kallar den fantastiska verkligheten.Jag och en kompis pratade lite om att skriva. Som utbildad manusförfattare och ganska begåvad när det kommer till litterärt skrivande, rent skrivmässigt, så är det sånt vi pratar om.

Naturligt känns det angeläget att skapa en historia med funktionsperspektiv för mig, då jag via proxy har en del erfarenhet.

De historier som finns är ofta snuttegulliga så som ”En oväntad vänskap” där det bara handlar att någon råkar bli sedd som en människa och alla blir helt till sig att att se det som borde vara en självklarhet. Liksom att detta att bli accepterad är så exotiskt att när det sker på film, baserat på en verklig händelse, så rinner tårarna på publiken av lycka. Det vill jag absolut inte bidra med mer material till.

Det andra sättet att behandla det på är att göra om den så kallade bristen till en missförstådd gudagåva. I själva verket finns en värld bakom ens misslyckade värld, där man är inte bara accepterad, utan en Messias som alla har väntat på. Percy Jackson till exempel.

Bakom alla fantastiska dramer finns författare som svänger sig med generaliseringar för att beskriva vad man är ute efter. Så det jag sitter och fnular på är detta.

Tänk Harry Potter i rullstol. 

Jag har kommit en bit i problemets lösning. Men är inte framme riktigt ännu. Detta att behandla en rollfigur med en svår funktionsnedsättning och inte göra det till en gudagåva, det är inte så att man bara råkar vara missförstådd. Samtidigt ska det inte handla om alla problem för det är ändå frågan om en fantastisk berättelse. Samtidigt så ska ju hinder rivas i rollfigurens historia men lösningen är inte att bara vara en jämlik människa. En ren Messiashistoria funkar inte heller.

Framförallt ska det vara en fantastisk berättelse, hyperverkligheten så att säga. Fantastisk innebär alltså berättelsens universum, motsatsen är diskbänk från begreppet diskbänksrealism. Det ska inte vara en huvudsakligen kritisk berättelse om ett offer heller oavsett vilket universum det gäller.

Att hitta den trovärdiga balansen samtidigt som det ska rymmas i en kommersiellt underhållande berättelse kräver sin tankekraft. Som tur är, är jag ganska bra på att tänka. Jag vet alltid när lösningen uppenbarar sig, det går som en varm kår genom hela kroppen när helheten bara faller på plats.

Ska bli skönt o känna den känslan igen, förhoppningsvis någon gång under 2016. Det är många saker som ska falla på plats så det kan ta tid.

Regionen runt – sista dagen

Herrljunga stationsbyggnad.
Herrljunga.

Sista dagen av denna omgång tåg. Det är givetvis inte sista gången vi åker tåg, men det är nu tillbaka till vanliga tågåkandet. Imorgon reser Pudd med tåg igen, men då mer som vanligt. Att ta sig från punkt A till punkt B med ett mål.

Fågelvägen har vi avverkat 1530 kilometer. 153 mil för en duva. Det är närapå en duvas väg från Ystad till Trerikesröset. Vi har genom regionen åkt landet.

Idag sista dagen hade Pudd inga begränsningar gällande att undvika tidigare resmål. Så vi åkte en sväng till Kungsbacka och tillbaka till Göteborg. Lunch, klassikern med Lilla Tysken och sen blev det Y31 till Herrljunga. Där satt vi i nära två timmar innan vi åkte Y31 tillbaka till Göteborg. Sen var det klart.

Då vi hade lite tid i Herrljunga så propsade jag på att gå en sväng bortom centralstationen. Så vi tog en promenad genom samhället och kollade lite hur det såg ut med matställen och tillgänligheten. Det var inte så himla bra, trappsteg upp en våning eller ner i källaren. Markplan fanns men såg inte att det fanns potatismos. Men det fanns matställen i alla fall.

Vitt staket i förgrunden, en bit bort ett gult betonghus med bänkar framför. På bänkarna sitter flera med mobilerna och sladdar med extrabatterier som laddar mobilerna syns.
Pokemon i Herrljunga är min gissning.

Vi gick till en järnvägsövergång. Där ville Pudd jag skulle göra som vi brukar. Ruska stolpen tills det dingar. När vi ruskat ena stolpen och skulle ruska den andra också hör vi en röst bakom buskarna.

”Det kom inget tåg, det var konstigt.”

En gata med hus vid sidorna som bryts av en järnvägsövergång.
Ruska dingstolpar! Man ruskar och de dingar.

En pappa hade ropat till sig sitt barn för att kolla tåget. Jag hojtade vad vi höll på med, sen berättade jag för barnet att så här kan din pappa göra också. Jag menar de bor ju brevid de ruskbara stolparna. =)

Sen drog vi mot centralen och vidare hem.

153 mil liksom, det är fan inte amatörmässigt.

Tack för denna gång, ni kan läsa några till inlägg som liksom sammanställer tankar om hela veckan senare. Men dagliga inläggen upphör med detta.

Vi tackar för oss.

Pudd snett uppifrån i rullstolen med röd och vitrandig tröja i sin rullstol. Han knäpper ett kort med kameran som är monterad på rullstolen.
Vi har tagit många bilder. Ni kommer nog få se fler eftehand.

Stålar då. Jo utan hjälp hade det blivit just ingenting. Ungefär som spår 0. 1500+500+300+300. Så mat har vi ätit. Utöver det så la jag typ en stor del av min inkomst på själva kortet regionen runt. 1765 kronor, det är drygt 11 kronor milen fågelvägen. I alla fall så finns nu 287 kronor kvar. Vårdbesök för 80 kr imorgon och sen ska jag då försöka välja. Vin och döva lite stress eller försöka få igång livet och göra saker. Det vill säga ut o träffa folk på evenemang och spela flipper på mer seriös nivå för första gången. Livets val.

Men gossen är glad! Det är huvudsaken.

Regionen runt – Alingsås och Vänersborg

Måndag idag. Sista dagen före tisdag imorgon som är sista dagen vi tuffar tåg. I natt är Pudd hos sin mor och jag hämtar imorgon förmiddag igen för en dagstur.

En hukande person vid en stolpe vid perrong, en polisbil kör på området.
Ni som vill fotografera, Centralstationen erbjuder ständigt nya motiv. Orkar man hävda sin rätt mot tjafsiga folk som tror de kan förbjuda en att ta deras foton, då kan man få riktigt najs bilder. Pudd kommer undan med allt, han är så gott som osynlig i samhället och alla är rädda för en kostnad.

Vi lämnade hemmet klockan 10, ungefär som tidigare dagar och tog oss till centralen. Där virra vi lite obeslutsamt innan det bar av med ett X61-tåg mot Alingsås. Vi åkte dit och sen åkte vi tillbaka efter att ha kikat lite på var bussarna från Alingsås åkte. Sen landade tåget, och avgick, från spår 0.

En rökande gubbe tittar mot kameran, troligen barnet i rullstol med kamera, på perrongen till spår 0 i Alingsås.
Först kom ingenting, sen kom ingenting sen låg där spår 0.

0 liksom. Ingenting.

En pojke med hjälp och sån kickbike blurrigt i bakgrunden och en halv kropp med handväska i förgrunden. På perrongen i Alingsås.
Fortfarande hävdar jag Pudd behöver vidvinkel, extrem då det är cropsensor. Och efter att ha testat en zoom, så har jag funnit att det är absolut inte ett bra alternativ om det inte är superbt byggt. Zoomar okontrollerat bara man kör på gatsten eller taktila plattor med rullstolen.

I alla fall så fanns perrong 0 och tåget stod där för återfärd till Göteborg. I Göteborg vart det en traditionell lunch på korvstället inne på bussterminalen. Vi har ätit där mången gånger redan innan dessa tågkardagar.

Korv och mos brukar Pudd äta. Jag tar alltid med egna bestick för att kunna skala korven, sönderdela den och sen mosa den och sen skära lite mer. Det luriga är att moset ibland, tror det är beroende på säsong, kan innehålla potatisbitar. Det har hänt förut att det liksom blivit trycka ner fingrarna och försöka dra loss vad det nu är som sitter fast.

Ännu har inte Pudd blivit blå. Det händer då och då med mat som fastnar. Och än har jag ännu inte lärt mig Heimlichmanövern på riktigt.

Efter den alldeles problemfria lunchen så var det så dags att åka lite mer tåg. Jag har lobbat för Trollhättan ett tag för det är oss veteligen enda sträckan tågen blåser upp i 200km/tim. Efter lite vojvoj så förslog så Pudd helt plötsligt att vi skola åka dit. Fram och tillbaka.

Ett fotbollslag går över spårvagnsrälsen vid GP-huset i Göteborg.
Efter vojvoj hade vi tid innan tåget skulle gå, så vi spanade kurvan efter spårvagnar men där kom mest fotbollslag.

Det gick fort. Fan Vänersborg på under timmen, och då är det ändå relativt många stopp och lite lökig järnväg från Trollhättan till Vänersborg via Öxnered. Så tillbaka till Göteborg klockan 16.

Reginatågen har en sådan där rullstolshiss som snurrar upp. Den reser sig genom 60% av golvytan, ingen diskret sak med andra ord. Min övertygelse är att en skitsmart ingenjör designat den. Bara det att det har nog inte förekommit mer än någon enstaka intervju med någon i rullstol. Designen är inte helt genomtänkt.

I alla fall så fastnade rampen i uppläge. Den vägrade åka ner utan stod bara och hissa den lilla golvlisten upp och så ner. Sen upp och så ner. Sen slockna knapparna, sen tändes knapparna och listen fälldes upp och sen ner. Pudd blev lite sur men när lokföraren sa ”felanmälan” så vart allt roligt och han tyckte det var helt okej att tränga oss mellan säten och ut genom normisdörren. Barnvagns-move-style.

Tror att det kan ha varit att när vi väntat av alla nästan så började vi hissa upp rampen. 60% av ytan, och jag hojtade men ändå lyckades en liten fet gubbe bara gå och lägga hela sin feta vikt och tryckte ner golvlisten fast den var nästan helt uppe innan hissen skulle upp.

Alla säger CP i tid och otid så jag tänker jag får lägga mig till med tjockis, pucko och lite andra omogna saker att säga. Tjockis är rätt roligt ord också. Säg det en gång.

Tjockis.

När folk helt enkelt bara beter sig som människor som inte accepterar en del av verkligheten och därmed också inte kan se den, fast den då tar 60% av det fysiska rummet. Ja, jag är snart klart med Mr. Trevlig.

Jättglad Pudd ombord en spårvagn.
På väg till Centralen, och idag gnisslade Sahlgrenskakurvan ordentligt. Ni vet, gnissel är en positiv sak för oss i vår familj. Så Västtrafiks eviga misslyckanden skapar då och då lycka också. Japp, en Italiensk spårvagn.

Vi åkte sen buss till hans andra bostad, i ett tillgängligt område och med stor hiss. Jag tog en kaffe och sa adjö.

Hemfärd och gick förbi tvättstugan för att flytta morgondagens tid framåt. Och insåg att det var ledigt idag, så nu tvättar jag. Tvättstugan i sig räcker till en hel artikelserie så säger inte mer än att jag tvättar tre 90-maskiner och de flesta tvättråden säger 60. De säger 60, jag säger det var dålig kvalitet. I alla fall så har det mesta överlevt 90 och är således kvalitet. Det handlar om allergisanering.

Idag var det åter dags för tobak, trisslott och lite papper för 220 kronor. Köpte ju förra paketet i onsdags. Men innan det så var det lunchen idag som kostade 124 kronor tror jag, tror faktiskt kvittot ligger i tvätten just nu. I alla fall så är där nu 111 kronor kvar, det räcker till Pudds lunch. Sen får jag middag av hans andra halva av sin familj. Sen är jag fan luspank. En platta öl hade varit najs. Eller några öl alls. Sen har jag några dagar kvar på kortet så jag kan åka till Borås och spela flipper på lite mer seriös nivå. Dock 150 pix som jag ej har, som det kostar. Jag skulle göra detta innan tågveckan, men då missuppfatta jag att det var olika ställen och jag åkte inte till Borås utan till Industriområde på Hisingen. 

Tobaken räcker således under en intensiv period 5 dygn, det är ett paket på 50 gram rulltobak. Nu har ni koll, både mecenater och ni andra. Jo, trisslotten var 2×30 kronor vinst så nu finns det lite hopp igen.

Perrongen vid spår 0 i Allingsås. Vidvinkel, tåg X60 till höger och stationshus till höger. Skuggor ligger i diagnal linje med ljus som faller in mellan perrong tak och tåget. Skapar en rak diagonal över hela bilden av mörker mot andra halvan som är ljus.
Detta är en slarvredigerad, men helt medveten bild i Alingsås. Backa en meter och sen gå nära den, ser du?

Regionen runt – Borås

Hotell Eggers i bakgrunden vid Drottningtorget. En spårvagnschaufför med solglasögon står vid tillfälliga hållplatsläget F
Vi börjar alltid i Göteborg.

I morse var det nyvunnen kraft i Pudd som inte längre var besviken på sig själv och vad en lång dag kan ställa till med. Så vi åkte på spårvagnen mot centralen och då klämmer Pudd ur sig att vi ska åka till Mariestad. Lång väg dit, kort paus o lång väg hem igen.

Bara det jag frågade just detta om matsäck tidigare och då var det nej. Så det var inte ett alternativ utan mat med sig.

Så 11:30 tänkte vi ta buss 100 till Borås. Tydligen var det match i fotboll, så vi kom inte med. Vi och fem andra kanske fick stå där och vänta till nästa buss klockan 12:00. Den bussen blev nästan fullsatt också, så vid korsvägen blev många kvar och jag gissar de även inte fick åka med bussen innan. Vid Delsjömotet åkte vi bara förbi, och även där stod många och väntade. Som nog inte heller fick åka med bussen innan.

Anar Pudds huvud i nederkant. Ut genom bussfönstret är grön äng, träd i bakom ängen. Sen vita dramatiska moln mot en blå himmel.
Buss 100 var fullknökad. Då den inte tillåter stående resenärer så finns det alltid 1 rullstolsplats oavsett.

Får en känsla av att Västtrafik kanske kunde förutsett detta, för polisen hade full koll och fullt med supporterpolis i Borås. Det var nog ingen överraskning att det var match.

Närbild jeansficka på person framför, ljusa byxor på någon i bakgrunden.
Kö till buss 100 på Nils Ericsonterminalen.

Vi hängde bland tågen lite och sen gav vi oss på en färd genom Borås för att finna lunch. Vi passerade ett par ställen och det var dels otillgängligt rent födomässigt, otillgängligt med trappsteg in och dessutom dyrt.

Borås visade sig ha en del ställen med mat men alla var dyra. En pizzeria hade lasagne, som ofta är en form av Puddvänlig mat, som kostade 108 kronor. Det var 15% studentrabatt så det är som att alla priser är justerade uppåt för att studenter ska betala vanliga priser i annan stad. Jag vet att nu till hösten när jag blir student så blir min ekonomi bättre, och då får jag leva billigare. Tror tanken är att vit man på 40 år ska ha högre än dryga 10,000 kronor i månaden efter skatt.

Efter att ha snuddat vid ett torg med fotbollsfolk som gapa och skrek så kom vi tillbaka till där vi började. En indisk restaurang med två trappsteg in och inte så speciellt billigt.

Supporterpoliser och IFK-supportrar på ett torg i Borås.
Gapaskrikafolket.

Pudd och jag beställde varsin Palak Paneer. I menyn hade rätten två av tre chilifrukter i styrka. Jag frågade Pudd om jag skulle beställa en lite mildare variant men fick nej på detta. Till detta var det varsin cola att dricka. Jag personligen uppskattar när man får dessa glasflaskorna med 33cl, men att priset var 29kr/styck uppskattade jag inte.

Pudd åt bra och tyckte det var gott. Men tungan for som en jävla ormtunga, anar styrkan kändes. Och inte ville han beställa in mjölk heller som jag föreslog då detta är en bra dryck för att mildra styrka. Pickedricka är ju bara ytterligare smärta i stark-mat-sammanhang.

Entré till Borås Masala AB Indisk restaurang. Med två trappsteg.
Man får kämpa för att spendera pengar i Borås. Barn-vagns-manöver med infällda tippskydd. Mina byxor sprack lite mer av att med fullt bagage och nedhukning fälla in tippskydd.

Sen hängde vi på centralen i Borås till tåget hem gick 16:02. Buss och tåg tar ungefär lika lång tid. Tåget har förvisso fler stopp, men bussen kör via korsvägen och brötar i stan ett bra tag. Det är inte så bra räls gissar jag så det rör sig inte om så höga hastigheter antar jag.

På det hela taget var Borås ganska fattigt på tågavgångar och ganska rikt på dyra matpriser. Vi var inte där för textilindustrin så den uttalar vi oss inte om.

X50 Reginatåg framifrån på Borås central.
Tåget vi åkte om två timmar.

Tåget gick fint tillbaka till Göteborg och sen hem för uppvärmning av lasagnen från ett par dagar sen. Jag åt den tredjedelen av pizzan som fanns kvar och jag åt den kall. Bara få i mig något.

Dagens lunch var den dyraste vi någonsin ätit. Men alternativen med betydligt sämre lunch var på det hela taget inte mycket billigare så bättre och äta god lunch. Indiskt till priset av 296 kronor + 4 kronor dricks. Sen dök det upp en boost på 300 kronor in på kontot så det blev som inget hade hänt på kontot. Ja om man bortser från de 10 kronor ett toabesök kostade i vår stress att hinna med bussen vi inte fick plats på. Så kontot hava 455 kronor inför morgondagen.

Regionen runt – för lång rubrik

Västrafiktåg av modell Y31 på Göteborg central.
Idag åkte vi för första gången dieseldrivna Y31 två gånger. Båda gångerna till Herrljunga. Planen var att åka Y31 imorgon också men efter ett EP-anfall är nu önskan en annan för Pudd är rädd att åka så mycket att han får anfall igen. Det har med energibalans att göra.

Ja alltså, tidigare har vi åkt någonstans och sen hem igen. Mer eller mindre. Men idag åkte vi så rubriken skulle bli såhär.

Regionen runt – Herrljunga Göteborg Herrljunga Skövde Göteborg

Närbild på Pudd i sin rullstol på en perrong i Herrljunga. Han har blå jacka och kamera monterad på rullstolen.
En blåsig perrong i Herrljunga.

Klockan är 21:58 nu och Pudd har precis lagt sig. Ungefär så här långt blir inlägget och lite bilder, för idag körde vi nog lite för hårt. Pudd fick epilepsianfall här på kvällen innan en på tok för sen middag och han blev naturligtvis ledsen. Han har fyllt 12 precis och börjat på allvar ifrågasätta sin egen kropp på ett sätt som är lite smärtsamt för en pappa.

I ett tågfönster reflekteras vi tillsammans pappa och son.

Idag åt vi Lunch i Göteborg för inte mindre än 157 kronor och sen köptes drickyoghurt och en trisslott som var lika trist som vanligt för totalt 60 kronor. Triss är på allvar en av de få realistiska möjligheterna att få till ekonomin, så det är inte för nöje lotter köps då och då, utan för att hoppas kunna leva och inte bara överleva. I alla fall så är nu kontot på 465 kronor. 

En kaja spatserar på tågrälsen precis bredvid en skylt som säger det är förbjudet att beträda spåret.

 

Regionen runt – Stenungsund

Infotavla på perrong. Står västtågens avgångar. 15:00 Nässjö.

Vi hade en lös plan om Borås, men när jag hämtade Pudd så var han inte med på detta. Så när vi kom till stationen rände vi runt lite. Målet var att inte åka till en tidigare destination, men också att hitta Reginatåg med större rullstolsplats. Vi har åkt X52:or tidigare och således trodde jag att kanske X53 hade den större platsen. Men så var icke fallet. Tåget mot Nässjö var ett tåg tänkte vi.

Men sen kom ett tåg in från Strömstad. En X52 med större yta för rullstol. Så då hade vi tågmodellen vi ville ha idag. Pudd föreslog Stenungsund och tillbaka. Det var visserligen på vägen dit vi åkt tidigare, men vi hade inte varit där. Så eftersom det dels var en kortare tur och modellen vi ville åka, så åkte vi det.

Gosse i rullstol ombord tåg, sitter vid ett bord.
Som ni ser så var det ett bord. Och själv satt jag i en stol. Dock fick jag både dit och hem be en normis att få tillgång till platsen. Ty det verkar vara en plats att föredra för många.

Färden dit var lite toaspolning, och denna utformning var betydligt bättre än de andra tågen. Bra med plats för rullstol, lätt att ta sig till toaletten och in på den. Enkelt att ta sig till platsen där Pudd kan se inåt i tåget. Rullstolshissen är dock ett jävla mysterium hur någon tyckte det där var en bra och praktisk lösning. Långsam, och med hela snurrmekanismen måste den vara mer utsatt för slitage som kan orsaka avbrott. Med tanke på två hissar som varit ur funktion på tidigare resor, så känns det så.

Bild på tågbron över göta älv sedd från den andra tågbron genom tågfönstret. Maffiga moln.
Himmel, som fotograf tänker jag att en lägenhet högt upp i Karlatornet med utsikt åt alla fyra väderstreck. Mumma.
Grön äng, en träddunge innan en spektakulär molnhimme.
Mer moln genom tågfönstret.

Vi anlände Stenungsund och hade 20 minuter till resan tillbaka. Själva perrongen på Stenungsund var lite högre än tåget, men tågvärden var på hugget med att fixa allt vi behövde för att slippa bångstyrig avgång. Vi hade sagt till att vi skulle av, det är alltid bra att göra det. Så de vet, för rullstolshissen är så långsam och aktiveras inte tre minuter för ankomst station som det står på en liten skylt. Utan den aktiveras när dörrarna öppnas på stationen.

Tips från oss är då att stationen innan du ska av, nyttja tiden rullstolshissen är aktiv när tåget åker efter stationen och hissa upp den. Det spar man tokigt mycket tid på och risken att inte hinna av är betydligt mindre. På ett kort stopp är det nästan garanterat att inte hinna av om ingen har noterat att en ska av.

Tågvärden håller på och lägger ut en manuell aluminiumramp upp mot Stenungsunds höga tågperrong.
Extra ramp under utläggning.

Innan tåget hann åka började Pudd språka med lokföraren som hängde ut genom fönstret. En tut han önskade, en tut han fick. Vilket jävla tryck det är i tågtutor. Tror vi måste börja med hörselskydd så vanligt förekommande det är för oss. =)

Ett västtrafiktåg X52 ankommer Stenungsunds station mot Göteborg.
En X52 kom strax därefter och tog oss hemåt till Göteborg.

När vi kom till Göteborg så väntade vi på att alla skulle gå av innan vi liksom höjde halva entrén. Väl uppe så blir det som en bro till andra sidan ingången också. Lokföraren undrade om inte vi ville komma fram. Gissa vad vi gjorde.

Nu vet vi hur man tutar, men det gjordes icke. Fast systemet som säger ding-dong innan någon hojtar i högtalarna provade vi. Jag sa ”Hallå” i hela tåget. Pudd drog ett litet vrål.

Gosse i förarhytt på X52 tåg.
Telefonbild i förarhytt. Inte helt lätt att bära barn och fotografera samtidigt.

Sen hemåt i skaplig tid. Vi köpte middag på pizzerian och åt för att efter det ge oss ut lite med elrullstolen. Första turen utanför skolan för Pudd.

Pudd i elrullstol sedd bakifrån åker vid sidan av vägen mot övergångsställe.
Detta med tillgängligheten är inte helt 100 här ikring så blev att åka lite vid sidan av bilvägen.
En trappa upp till hållplatsen till vänster där tre personer går. Pudd åker till höger för att åka den långa trapplösa omvägen.
Alla går till vänster.
Glad pojke står på spårvagnshållplatsen i sin elrullstol
Sen kollade vi spårvagnar. Snart, en annan dag, ska vi åka spårvagn, om rampen fungerar.

Den ekonomiska statusen för dagen är att 500 kronor kom in i bidrag medan utgifterna var en handel på ICA för 309 kronor och middag för 177 kronor från pizzerian. Billigare än lunch i Strömstad, och mer mat. 679 kronor finns just nu på kontot. 

Imorgon kan hända vi behöver sovplats, för vi ger oss iväg till okända resmål och startar tidigt. Förhoppningen är att komma hem, men fan vet om det är helt säkert vi lyckas. =)

På återseende.

Regionen runt – Strömstad

Utanför tåget på perrongen står Jon och håller upp händerna.
Min rökpaus i Uddevalla medan jag och Mio fotograferade varandra. Här började det regna.

10:40 avgick tåget från Göteborg. 17:15 anlände vi tillbaka. Och ändå var det bara drygt en timma för att äta i Strömstad. Det var alltså en hel del åka tåg. Vi åkte till Uddevalla and beyond. Rälsen efter Uddevalla låter som det gjorde förr, da-dunk-da-dunk. Sen tutar tåget vid obevakade järnvägsövergångar. Och i Strömstad så fanns bara spår 1.

Ombord på tåget så höll Pudd mycket koll på hur det lät och hur det krängde i kurvor. Han ville ha utsikt i korridoren för att kunna se vagnarna bortom svänga.

Vi åkte samma X52:a till Strömstad och tillbaka, och på detta tåg fungerade rullstolshissen. Reginatågen har en överkomplicerad lösning med en rondell som reser sig och snurrar samtidigt. Väldigt långsamt dessutom. Dessutom måste man hålla in knappen konstant under hela färden som på plattformshissar. Det är något inte Pudd klarar, men jag kan inte minnas att det stod något om detta i assistansprövningen. Att man har rätt att trycka på knappar som inte tillåter att man inte klarar av att hålla inne dem på långsamma hissplattformar. =)

Vi åt under ganska frisk vind. Inte helt lätt att hantera Pudds mat, min mat och servetter samtidigt. Men det gick utan nämnvärda fläckar. Sen var det bara o knata tillbaka till tåget igen och åka hem.

En papptallrik med mos och en med korv. Samt en tallrik med fish and chips står uppradade på en bänk.
Vår lunch. Dyr mat på pappfat. (Telefonfoto)

Resan hem bökade vi runt lite mer. Plockade av kameran från rullstolen, så gick den precis mellan stolarna på tåget. Ifall man fäller upp armstöden på tågstolarna. Annars fastnar rullen men den går precis att pressa igenom, likt en tecknad tjock figur som kämpar sig genom ett litet fönster. Så vi rände och kolla när tåget svängde. Jag sprang med väskor fram och tillbaka där vi höll hus.

Precis vid vagnsgenomgången till nästa vagn med utsikt genom hela tåget, Mios huvud är i nedre väntra hörnet och han blickar bort längs korridoren.
När hjälpmedel börjar vara kompenserande åtgärder för livets intressen och inte bara för patientens rättigheter så kommer ingenjörerna stå som fucking frågetecken vad folk vill göra fast de sitter i rullstol. (Telefonfoto)

Min telefon, en iPhone 5S, har batteri sämre än de vanliga iPhone 5 bytte batteri på. Så jag laddade på tåget dit. Sen på tåget hem också. Så telefonen dog inte i alla fall.

I Uddevalla tar tåget en liten paus på 10-15 minuter innan det fortsätter sin färd. En rökpaus för mig och när vi åkte hem mot Göteborg så hade vi lite roligt. Frågade personalen om lamporna och hur man styr dörrarna, och sen fotade vi varandra samtidigt som jag bråkade med dörren för att den inte skulle stängas.

Nu är Pudd med sin mor till fredag efter lunch då jag hämtar igen för att direkt ge oss ut på rälsen igen. Sen är det fullmatat och halvt planerat för Lördag, Söndag och Måndag. Sen en kortis på Tisdag också. Det jag undrar över är lite hur man lagar middag tills man kommer hem? Fick höra om slow cooker, det verkar ju vara vår ultimata verktyg för att inte stå fastlåsta vid spisen istället för att resa runt i regionen.

Idag tog vi så många bilder att ni får ett litet galleri här i inlägget och dessutom ett galleri på fotobloggen. Det ni.

Här finner ni inlägget på jonklarstrom.com

Maten idag kostade inte mindre än 183 kronor. Anar turistpriser snarare än kompispriser i Strömstad.  Sen var det dags för tobak, papper och en trisslott för 220 kronor. Så nu är det 771 kronor på kontot. Ska klura på middagen i helgen och luncherna, sen vill Pudd väldigt gärna åka NSB tåg. Det kräver en dagsbiljett regionen runt. Hos Västtrafik åker barn med gratis, men på de samarbetande tågbolagen är det en biljett vardera. Även idag var det en tristlott med 5 gånger ingenting.

Uppdatering: Hemkommen, trött och helt slut så köpte jag en pizza för att få tillbaka lite vilja att leva. Så 103 kronor gick och kontot hava 668 kronor inför fredagens tur.