Trevlig Älg – EDM med partyös!

Jag håller på med musik, liksom duttar och donar. Försöker lära mig allt, musikteori, inspelningsteknik och mixning/mastring. Det är tokigt komplext tycker jag och är svårt när en ska försöka göra det begripligt genom internets samlade kunskap.

I alla fall så har jag genom ett par olika samplingar från James & Karin skapat ett partyalster med glada och demonstrerande älgar.

Jag har försökt skapa låtstruktur, lägga på lite ljudeffekter. Samt givetvis, more cowbell! Lyssna efter cowbell!

Önskelista – Köket

Bild på kök mot diskbänk och spis. Ett par skåpluckor är bortplockade och man ser att det står kryddburkar och lite köksredskap i skåpet.

Bortsett från vitvarorna så är köket mig veterligen i stort sett original sen 1954. Alltså drygt 60 år gammalt. Jag anar det har gjorts någon sockelhöjning och lite småjusteringar, samt att det är stambytt för några år sedan.

Lägenheten är 3 rum och kök. Det står en begagnad bänkdiskmaskin på diskbänken. Den heter ”Åskan” och det beror inte på att den är snabb utan för att den låter som ett oväder.

Önskedrömmen hade varit att få ett nytt kök. Där spisen inte stod kloss an mot väggen, där arbetsytor planerades och diskmaskinen fick plats på golvet.

Familjebostäder ser i alla fall inget behov av renovering. Genom tillval med hyreshöjning kan jag beställa en ytlig uppfräschning, men det är bara att klä upp en gammal bajskorv.

Bild ner i kökslåda där det ligger köksknivar. Knivarna är täckta i trädamm och man ser på botten i lådan att det är en gammal och sliten kökslåda.

Som ni ser i besticklådan så skaver allt så att det frigör flisor, damm och bröte som rasar över det som ska användas till tillredningen av föda.

Bild in i köksskåp för grytor, i bakkant är sprucken betongvägg och man ser damm och betonggrus ligga på botten.

Och kikar man in i skåpet för kokkärl, ja skåpet är öppet mot vägg och väggen frigör betongdamm och små bitar av betong.

Så i stort sett måste man diska den rena disken innan man använder den. För mig, ser jag inte att detta är så som man ska förvänta sig av ett kök i en hyresrätt år 2016. Det är i skriande behov av renovering.

Att detta i ett ögonblick kan förvandlas till kaos är ganska enkelt att föreställa sig. Min son har dysfagi, det betyder att han inte sönderdelar maten genom att tugga utan man måste sönderdela och mixa maten. Så en sticka av trä, en bit av betong… tror ni det slinker ner i halsen lätt?

Produktbild på rimforsa köksbänk från Ikea.

Billigaste och bästa sättet som jag ser det, och det alternativet som i mitt huvud verkar passa i köket bäst är att införskaffa en Rimforsa arbetsbord från IKEA. Det får plats kokkärl, det finns lådor för bestick och köksredskap. Samt blir mer arbetsyta.

http://www.ikea.com/se/sv/catalog/products/40294048/

Jag börjar bli trött på allt.

Anställningsbar?

Barn sitter i rullstol och håller upp hundkoppel. Bakom står en bil och en röd lada på en grönskande gräsmatta.
Mitt barn. Mitt arbete. Mitt liv. Mitt allt.

Jag fick diagnosen utmattningssyndrom 2011. Och har inte fått någon rehab under dessa år. Mitt barn är arbetsförmåga, arbetsförmedlingen anser jag är för sjuk för att vara arbetssökande och jag orkar inte ha mitt barn så mycket som jag vill. Därmed tjänar jag också just inte några pengar som går att leva på, för mitt barn är nämligen mitt arbete och jag orkar inte arbeta så mycket.

Att vara sjukskriven är inte ett mål i sig, utan det är möjligheten till insatsen rehabilitering jag vill åt. Att få ta mig in i ett sammanhang som inte är mitt liv, min vardag. Min hjärna är dock inte nöjd med så kallade enkla arbeten, min hjärna vill hela tiden lära sig saker och lösa problem. Mycket av det faktum att många problem löser man med pengar, gör att jag fastar i att se lösningar som inte är ekonomiskt nåbara.

Men med tanke på att livet är en evig spiral ner i fördärvet, betyder det att jag är värdelös, oanställningsbar och en börda för samhället?

För mig är det inte en sanning, av någon märklig anledning tvivlar jag inte på min kraft och kompetens. Jag är bara handlingsparalyserad i den värld där jag försöker hålla mig från att bli hemlös, och samtidigt har dåligt samvete att jag inte klarar göra det utöver det mest grundläggande för min son. Äta har jag också haft stora problem med de senaste åren. Jag kan laga mat till mitt barn, men är ofta så stressad att jag får aptit någon gång på kvällen först. Damptjacket som är mitt bränsle med ork tar aptit, men jag körde en period på en månad utan någon centralstimulerande substans och inte ens då återkom någon aptit.

Ibland får jag små pustar av ork. Ork att göra något som betyder något för mig, att på olika sätt göra världen runt funktionsnedsättningar mindre osynlig och försöka påverka bort det förlegade patientperspektivet. Det är musik av varierande kvalitet, foton av relativt hög kvalitet och små mail hit och dit som jag försöker få i rullning. Som en liten snöboll jag kastar, och hoppas den landar i en slänt. Att snön är perfekt för att varken stoppa snöbollen med ett FLOFF eller slå sönder den med ett  KAPLOFF. Utan precis sådär att den landar och börjar rulla och samla på sig massa under färden ner.

Kan orkar bara kasta snöbollar ibland, dessvärre kommer de ofta tillbaka med kravet att jag ska vara slänten som bildar massan och rörelsen. Den orken saknar jag.

Nedan kommer ett mailsvar jag fick från SVT när jag kastade en snöboll med förslag på en humorserie på SVT Play.

Hej Jon,
tack för ditt tänkvärda mejl med en rolig knorr på slutet.

Det du beskriver är viktigt och jag håller helt med dig i att man borde ha en redaktion som har flera perspektiv.
Det skulle kunna bli ett angeläget och roligt humorprogram. Vårt humorutbud har sina begränsningar, och det vi visar produceras i regel av produktionsbolag. Svt producerar alltså väldigt lite humor inhouse. Skulle ett produktionsbolag komma med ett upplägg som du beskriver skulle vi lyssna med stora öron. Om du har känningar och kontakter i den världen så uppmuntrar jag dig att ta tag i dessa.
Om det öppnas en möjlighet längre fram att inom Svt’s ram producera ett program som tar upp dessa frågor, återkommer jag till dig.

Som ni ser så kastade jag en snöboll med viss finess. Men tyvärr orkade jag inte mer än få till en kamera för pilot, att rodda i folk att mer eller mindre starta produktionsbolag på spekulation pallar jag inte. Inte heller att hålla intresset uppe hos andra, för det har visat sig att många faktiskt är som jag själv. Behöver stöd och uppmuntran ihop med påminnelser och välplanerad organisation. Jag orkar inte med det ansvaret vid sidan av skitlivet.

Jag kan ger er fler exempel på bra idéer inom helt andra branscher där det skulle kunna gå om jag orkade.

Mitt andra bekymmer är att jag inte kan lägga all min energi på en enda idé. Jag har för många idéer av olika varianter som hindrar mig fokusera så länge och så målmedvetet som krävs för att bli den lyckliga entreprenörsindividen.

Det märkliga är, att om jag blev hemlös så försvinner mycket av mina ansvar som i en sådan situation ger mig utrymme att göra saker jag själv vill göra och driva. Fast det kanske är en faslig kamp med detta med sovplats och tvätta sig som tar allt fokus, att det bara är en variant på gräset är grönare på andra sidan.

Jag sitter fast!

Vad är problemet?

På en platt bit sandig mark i norrland står jag i motljus framför en röd traktor, en äldre Volvo.
Bli eremit och flytta till norrland och fly livet i stan OCH ha en röd traktor. Bli hemlös och jaga mat och sovplats för dagen. Elda upp ett hus utan människor i och hamna i fängelse med eget rum och mat varje dag. Eller överge Sverige och drälla runt i shorts någon annanstans. Desperata bekymmer ger också alltid lösningsorienterat tänkande, bara lite annorlunda.

Att lösa ett problem gör man genom att först se vad problemet är, och sen löser man det. Mina problem är både problem och inte samtidigt. Lite som Shrödingers katt.

I samtal med andra kommer jag själv till insikt. Både genom den feedback jag får och genom att jag måste formulera mitt inre kaos till begripliga ord. I det orala filtret tydliggörs informationen även för mig.

Idag hade jag en tid hos kurator för att bena i min ekonomiska situation.

Summan av kardemumman är att jag har full koll på min ekonomi. Så det finns inte mycket för en kurator att hitta i situationen som gör att jag kan planera bättre. Det är helt enkelt för lite pengar. Lösningen då är socialkontoret, men riktigt så lite pengar är det inte. Inte just i detta nu i alla fall.

Detta är problemet för mig. Att alla lösningar inom ramen för hjälpen som finns att få inte passar mig då jag inte har den typen av problem. Problemet att jag inte begriper mig på mig själv och min situation.

Alltså finns inga problem.

Men i min kontakt med arbetsförmedlingen så räcker jag inte till för att platsa inom ramen för hjälpen där. För jag har för mycket problem.

Jag tjänar mina pengar genom att vara anhörigassistent åt mitt barn. Dock så har jag inte energi nog att ha mitt barn, så det blir minimalt med arbete. Lösningen är att jag får mer energi och har mitt barn mer, då ökar inkomsten.

I grunden vill jag dock bli arbetslös, jag vill att han ska ha en assistent som frigör oss från varandra på den nivån vi är idag. Men hur ska jag då existera? För orken har jag inte, snarare är det mer energi som går att inkludera en människa professionellt i livet. Om detta samtidigt tar min enda lilla försörjning från mig så har jag inga medel att ta mig tillbaka.

Stressen kommer vara total. Socialkontoret som då blir enda alternativet är något av det mest destruktiva som finns rent psykologiskt. Krav, regler och administration är inte något som bringar mig energi utan suger den ur mig.

Det är därför jag inte söker stipendier och roddar i att hitta de vägar som finns där. För min sons behov, för våra behov och för att investera i intressen så som fotografi. Det är för mycket papper och information för mig.

Vad jag känner att jag måste göra nu är att sluta försöka. Bara acceptera att jag befinner mig där jag är, för just nu har jag inte medel att lösa problemet dålig ekonomi.

Jag har inte orken att till varje pris prioritera bort mig själv till förmån för att arbeta ihop mat-på-bordet-pengar. Genom min sons behov har jag åtsidosatt mina egna behov under så många år, och därför finns inget kvar att åtsidosätta i min motivationslösa tillvaro.

Den lilla energi jag har behöver jag lägga på att arbeta bort alla småbekymmer av logistisk och arbetsmiljörealterad karaktär, i hemmet. Att minimera mitt fysiska slitage och minska skaderisken för min son. Att få en fungerande tillvaro som inte ger mig ångest.

Därutöver måste jag investera i sociala kontakter, möta människor.

Och då också med förståelsen att mitt myller av absurdism där det finns oöverstigliga problem som ändå inte är några problem. Som i sin dualistiska existens inte har några enkla lösningar. Det är det jag ska ge fullkomligt tusan i att belasta andra människor med. Andra människor behöver också bli lyssnade på. Vänner är inte tjänstemän i vårt samhälle.

I mitt hem, i en relation saknar jag fullständigt förmågan att lägga myllerproblemen åt sidan. Men utanför hemmet, i det som inte är mitt vanliga liv går det. Där kan jag existera och vara jag utan att tänka på logistiken och administrationen i mitt liv.

Jag måste ge hippocampus förutsättningar och mat att växa till sig igen. Att låta mitt biologiska varande finnas tillammans med andra människor. Att ha lite trevligt helt enkelt.

Att identifiera problem är en styrka jag har. Att hitta möjligheter är relativt enkelt även om det är svårt. Bara inte när det gäller mig själv, för jag har ingen ork. Jag har ingen motivation. Jag har ingen självbevarelsedrift.

Jag behöver ett liv helt enkelt.

Sen, behöver jag ett jobb.

Hur ska jag klaga så ni vill lyssna?

Pudd sitter i hissen som är mycket liten.Idag var jag och Pudd ut med soporna. Som ni ser så är hissen inte en stor hiss, och en av alla saker jag kan klaga spaltmeter på. Fast ingen gillar ju gnäll, och text tenderar att missa glimten i ögat som jag kan ha när jag klagar. Så jag har en fråga till er.

Hur ska jag klaga så ni bryr er?

Skriva, filma eller spela in ljud som en slags pod? Eller kanske något helt annat?

Hissjävel!

Det kan jag säga på så många vis, i text blir det lite surt bara. Dessutom så är det gnäll med en hel del konstruktivt innehåll… ibland.

Önskelista – Dammsugare

En röd dammsugare står mot en ljusgul vägg.

Detta är min dammsugare. Den är röd. Den funkar som de flesta dammsugare gör. Den suger upp stort och blåser runt det lilla som lägger sig till ro lite senare. Jag dammar ofta, jag har precis fått en våtdammsugarsanering av soffa och sängar. Det har varit renovering här och då var huset intältat och allt bara stannade inne.

Ni förstår, min son är allergisk mot damm. Byggdammet misstänker jag var upphov till ett djävulskt näsblod utöver en hel del andra skumma hälsorelaterade effekter för Pudd. Pudd, för er som inte vet, är min sons internetpseudonym.

För länge sen såg jag en dammsugare på TV-shop, på den tiden då en hyperaktiv och uttråkad hjärna tittade på det som fanns på de få kanaler som existerade. Det var en dammsugare med vattenfilter. Jag brukar tänka att allt som finns på TV-shop är en billig kopia på något som finns i vanliga konsumtionsvärlden också. Så även med denna dammsugare.

Kärcher DS 5800 verkar vara en bra produkt. Det är hypotetiskt tänkt från min sida, jag vet ärligt inte om den är en bättre dammsugare. Mitt främsta argument för mig själv är det faktum att man byter ut vattnet efter varje dammsugning. Det vill säga så byter man filter varje dammsugning. Ni som har en dammsugare, köksfläkt eller andra saker med filter. När bytte ni senast filter? Och när ni gjorde det, blev det inte bättre effekt?

Vatten fuktar och fångar små partiklar tänker jag. Det står också i reklamen för dammsugaren att det gör det.

Jag vet inte förrän jag har provat. Men hade jag haft pengar på egen hand så hade denna dammsugare varit något jag prioriterat.

Tron att det skulle förbättra inomhusmiljön och minska dammrelaterade medicinska problem gör att jag vill ha en Kärcher DS 5800. Därför är den på min önskelista.

Produktbild på en Kärcher dammsugare med tillbehör mot vit bakgrund.
Trendigt gul ful dammsugare.
Schematisk genomskärningsbild som visar vattenfiltret i dammsugaren.
Se så bra det är enligt reklamen.

Kärchers egen information om produkten: https://www.kaercher.com/se/home-garden/dammsugare/dammsugare-med-vattenfilter/ds-5-800-11952100.html

Kostar 2695 kr som billigast enligt prisjakt: http://www.prisjakt.nu/produkt.php?p=1803146

Algoritmernas skuld?

Reklamfilmsinspelning för nya volvo S90 på Gustav Adolfs torg.
Köp Volvo! KÖÖÖÖP!!! KÖÖÖP!!! KÖÖÖP FÖR HELVETE!!!

När man sitter på botten av tillvaron och begrepp som ”Carpe Diem” är som knivar som borrar sig in i levern. Då är sociala medier något av en kuvös för överlevnad. I sin ensamhet skriker man ut sin frustration, ber om hjälp och är allt annat än positiv. Men vill bli bekräftad att man existerar, att man har rätt att finnas.

För att skydda dig från mig och ett miserabelt sinne som spyr ut budskap om orättvisa i världen, så sorterar algoritmer bort mig. Ju mer jag ropar desto osynligare blir jag, för jag bidrar inte till att skapa köpsug. Sug att resa på kredit, att köpa dyrare bostad eller renovera ditt kök. Det jag säger bidrar inte till att få dig att spendera mer pengar.

Men vad händer när mörkret är totalt och ljuset endast finns i världen som kväver mig än mer? Släcks det sista hoppet när man ropar ut sin ångest och ingen ser? Man är inte brus, man är oönskad.

Kan en algoritm vara skyldig till ondska? Som ett väsen som bara gör det som den skapats till. För vad händer om en matematisk formel bidrar till att släcka någons livslust? Är formelns skapare medskyldig till att någon avslutar sitt liv?

Artikel i SVD – Filterbubblan sluter sig allt tätare om oss

PS. 230 kronor dök upp på mecenatkontot, återstår o se om det är autogiro eller engångsöverföringar. Dök upp några hundringar via swish också. Många tack o bock för början på resan tillbaka. DS.

Investera i Jon – Bli min 1kr-mecenat

Ett kort där det står Ge aldrig upp, handskrivet.
Denna skickades och innehöll en hundring och pepp.

Hej på er gott folk, alla ni 15 besökare.

Jag har i flera år fått pengar. En hundring här och en tusing där. När Pudd fick sin iPad med 4G av en snälling måste något monetärt värderekord ha slagits. Jag blir jätteglad varje gång någon ger men dessvärre är det akuta hål som fylls. Det blir som en ond cirkel där inget löses och paniken förlamar.

Att ge bort en hundralapp eller tusenlapp är ansträngande, samt oregelbundet. Att på sikt anställa en assistent som då tar den enda inkomsten jag har, samtidigt som jag är helt utmattad och bottenskrapad blir lite moment 22. Jag måste vara trygg i livet för att anställa någon annan, men orkar inte skaffa trygghet i nuvarande situation.

Så många bäckar små sägs det, och då är frågan om det går att få till det? Min tanke är att du, sätter ett autogiro på 1 krona i månaden. Det är 12 kronor på ett år och det är just där nyckeln finns. Långsiktigheten, att ta sig tillbaka utan livslust och ständig panik görs inte i en handvändning.

Så om 30,000 människor skulle sätta ett autogiro på 1 krona i månaden så skulle jag bli fri. Fri att bara vara och kunna göra saker.

Nåja, 30 lök är få förunnat som sliter här i livet och något av en utopi. Men faktum är att även lite gör skillnad. 30 personer som ger en krona blir 30 kronor i månaden. Det är en trisslott, en förhoppning att plötsligt händer det.

100 kronor, det är 2 paket kaffe eller tre trisslotter. Kanske rentav en öl på stan.

Min inkomst själv är just nu i snitt på 9800 kronor i månaden, det är mer ibland och mindre ibland. Med ungefär 2-3000 kronor donation i månaden så har jag ständig panik och är frustrerad över min fastlåsta situation.

Jag är desperat och har slutat bry mig om hur jag uppfattas. Jag ser seriöst fängelse som en utväg, ett spa i tillräcklig lång tid att hinna återfå balansen. Och det är bättre än självmord, så vad skulle ni själva rekommendera om ni bara har två val.

Fängelse eller Döden?

Jag tror jag behöver ett år eller fem för att återkomma till mitt forna jag, som redan som normal är en besvärlig individ.

Låt säga jag skulle få 30,000 i månaden skattefritt genom donation. Eller tänk om det blir 35,000. Vad skulle jag göra?

Jag skulle köpa kläder, möbler och uppdatera IT. Undersöka teknik och kanske gå kurs i löda, dreja och annat. Äta ute, så jag återfår energin och på sikt glädjen att laga mat själv. Jag vet att jag tycker om att laga mat när jag inte bara har panik. Men ganska snabbt så är jag ikapp med sådana summor, rent materiellt. Stavmixer, dammsugare (en speciell), luftrenare och köksbänk är alla saker som man köper en gång och förhoppningsvis klarar lång tid innan de behöver ersättas.

Mina behov av sådana saker är att komma ikapp fem år bristande underhåll. Jag är som ett gammalt statlig företag.

När allt kommits ikapp är det dags att ha roligt. Så som att köpa en decibelmätare och en zoom H5. Sen ska jag och Pudd åka tåg och dokumentera alla toalettspolningar systematiskt. Vilken låter mest och vilka låter som varandra, och hur högt låter X53 jämfört med ett flygplan?

Vi skulle åka nattåg till Luleå, eller Kiruna. Sen hotell och lite whatnot. Mat, biljetter och boende är dyrt. Pudd vill åka färjor, han vill kolla tåg i Europa. Åka hiss i New York. Samt överallt kolla tunnebanor, spårvagnar och tåg.

Som far vill jag min sons allt, och eftersom han inte kan spela boll och ränna med ungarna i grannskapet hatar jag mig själv att inte kunna erbjuda honom annat än det som går att se på youtube hemifrån.

Jag vill existera med så få begränsningar som möjligt, annars är jag inte längre sugen på rikedomar och snabba bilar. Jag anser att lösningar för funkisar inte ska patenteras utan vara fria för alla, det handlar om mänskliga rättigheter.

Så med pengar kan jag hyra kodare, hantverkare och annat folk för att komma loss med saker i mitt huvud. Jag kan anlita jurist någon timma för att bolla saker, som kan resultera i medborgarförslag eller anmälningar som borde provas. För samhället hävdar rättspraxis mot oss för att neka oss och många andra sina behov, det är dags att få till lite rättspraxis på våra villkor och utifrån de konventioner och lagar som finns.

Det är som lagar är tydliga när man är fattig. Är man rik har man råd att tolka den.

Om ni skulle ställa upp o bli min mecenat, så får du stå ut med att jag just nu är obalanserad, provokativ bredvid genial. Inaktiv och hyperaktiv om vartannat. Men jag tror att när saker börjar röra sig åt rätt håll och känner jag tryggheten byggas under mina fötter vågar jag ta steg i rätt riktning.

Och samtidigt så kanske ni blir mer intresserade att läsa om framstegen, och kanske sitter någon på rätt kontakter för möjligheterna.

Clearing: 8166-1
Konto: 904 450 812-6

Där har ni siffrorna till ett e-sparkonto på Swedbank ifall ni tror på mig, eller bara skiter i den där kronan, eller nyfiken på vad som händer om jag får ett liv.

Jag kommer skriva en slags sammanfattning och fast sida med information om detta.

Du nu, är antingen intresserad eller early adopter.

En äng med gräs som växer som skallar, några är utsmyckade. En har glasögon, ett par har färgat hår och en har en hand som sträcks upp.
Roliga saker gör själen gott. Men inte fan tjänar man pengar på det.

Välfärdens absurdism

En skärva av livet ska ni få nu gällande saker jag bara häpnar inför.

Pudd har precis fått en Motion Backbox med Grid 2 förskriven. Fantastiskt, vi får den och har inte betalat en krona privat. Det är en liten pekdator med ”ryggsäck” som har högtalare och ir-kontroll för omgivningskontroll. Fäste för rullstol och så vidare.

Den har windows 8,1. Som ni vet är Windows 10 senaste.

Infraröd omgivningskontroll?

Först är jag bara nyfiken på om det inte vore en bra idé att växla över mot blåtand som standard. Visst krävs tänk om förenklingar i att koppla upp sig mot produkter man önskar styra, utan krångel och med ett skydd mot angrepp. Blåtand är nog inbyggt som standard i nästan varenda IT-produkt och kaffebryggare snart. IR har en enkelhet och stor utbredning, men känns omodernt samt som en särlösning som alltid ligger som extra kostnad.

I en ekonomi som stramar åt så kostar det mer än det behöver!

Att finna kostnader för produkter som förskrivs i hjälpmedelssortiment är ta mig fan omöjligt. Men jag fann den här, en pdf i form av en utvärderingsrapport. OBS! den laddas ner direkt om ni klickar på länken. (nedladdat 20160422)

En tabell med siffror som listar priser i en upphandling.

En Motion Backbox ligger alltså på enhetspris 42.800 kronor. Tror det är exklusive moms, och mig veteligen så måste landsting betala moms. Fast att de inte kan kvitta momsen eftersom de själva är momsbefriade. Men är inte helt säker. Efter något avdrag landar priset på  28.812,34 kronor per enhet.

Detta är från janari 2014 och det är region Skåne med flera som avsändare. Men det är det enda jag fann genom att googla en stund.

Dumma system ger onödiga begränsningar och kompromisser!

Utvecklingen inom IT-världen är snabb. Motion backbox har specifikationerna enligt senaste uppdaterade hårdvaruspecifikationer.

Windows 8.1
4 GB RAM
2,66 GHz processor
4G LTE

Med ett listpris till konsument på Microsoft Surface Pro 4 som landar på 23.995 kronor inklusive moms får man…

Windows 10 PRO
16 GB RAM
Core i7
Saknar 4G LTE

Surfacedatorn saknar även rullstolsfäste, grid programvara och IR. Men tänk först rabatt enligt upphandling och ett tillbehör som har LTE om det behövs och IR.

Du får större skärm, och en dator som kommer hålla längre in i framtiden då specifikationerna är de senaste och det mest kraftfulla alternativet tillgängligt idag.

Möjligheter och kompromisser.

Upphandlingar är kompromisser. Utifrån krav försöker man trycka in så många behov som möjligt och sen köper man det som är billigast. Det funkar för många men är inte riktigt bra för någon. Tänk om man slutade se allt som särlösningar och hitta ett system som både innebär valfrihet utifrån behov och med stöd och support från samhället. Inte antingen eller.

Hur mycket billigare skulle det kunna bli för de som kan få behoven tillfredsställda med konsumentprodukter? Och de som har riktigt kniviga behov, de skulle kunna få handbyggda 3D-printade datorer som passar dem perfekt, och troligen skulle ändå helheten bli mycket billigare. Samt fantastiskt mycket bättre.

Att ta bort processen med en upphandling och den administrationen, sortimentförande och förskrivande som ska administreras via kostnadsansvarig. Sen ska beställning läggas och tekniker ska förbereda produkten, sen ska den levereras. Det är många papper och personaltimmar som kostar multum. Och allt detta för att köpa teknologiskt underlägsna produkter till överpriser.

En sak i denna pdf som jag reagerade på var rubriken Produktionskrav och erhållna poäng. Jag tolkar det som uppnådda poäng utifrån specifikationskrav.

En tabell om upphandling där vinnande anbud har 10 poäng av 26, där andra produkten som är dyrare har 26 av 26 poäng.

Vinnande anbudet, som tydligt är på pris, har 10 av 26 poäng. Medan den andra produkten har 26 av 26 poäng utifrån det jag tror är uppställda krav. Med tanke på spårvagnsupphandlingen i Göteborg tycker jag man kan se något här. Kompromisser och åter kompromisser som i längden troligen kostar än mer.

Mina tankar.

Jag blir smått galen när jag ser hur mycket saker kostar, tiden det tar att ha med välfärden att göra och alla intyg som behövs. Det gäller exemplet pratapparat, men det är likadant i allt vi tvingas interagera med utifrån egenskapen behov som avviker från normen.

Bara människorna med lön för att hantera detta svulstiga system, vad kostar inte det. Och alla har mer en funktion att försöka neka förskrivning och spara pengar. Klart som fan kostnader skenar.

Privata alternativ, valfrihet. Visst man får en pott pengar, men behov är olika och alla kan inte utifrån en summa komplettera sina förutsättningar tekniskt på ett bra sätt. Dessutom görs individen om från patient till konsument med eget ansvar och ingen support.

Egentligen borde individen inte vara varken patient eller konsument, utan människa. En människa som har stödet att balansera hjälpen, behovet och friheten utifrån hur man själv vill ha det och mår bäst av.

Hjälpmedelsprodukter och användbara konsumentprodukter är som wordpress och Fidelio hotellbokningssystem. Ett har bred användarbas, mycket information och många som kan vara till stöd när det behövs lösas problem, det andra är inlåst och snudd på okänt.

Så hur kan en människa gynnas av att ha något som ingen i normativa verkligheten har med att göra?

Det i sig skapar kostnader som är fullständigt onödiga ihop med stor frustration för individer. Tänk själv att sitta med ett problem och få ringa och boka tid hos någon som inte är intresserad av möjligheter utan som bara gör sitt jobb. Sen antagligen få en tid för hjälp som hindrar livet för man måste åka iväg med en färdtjänst som är ett minst lika jävligt system.

Faktum är, att Pudd hade en pratdator för länge sen. Den gick sönder, eller vara aldrig hel. Då blev vi av med den i 6 veckor, för först gick den till Hjälpmedelscentralen som i sin tu skickade den enligt sitt supportavtal till leverantören. 6 veckor som Pudd var utan sin mänskliga rättighet att få säga sin sak med en röst av en medelålders man eller kvinna.

Det är häpnadsväckande hur idiotiskt saker ligger till! Så visst är jag tacksam att vi har välfärden, men varför tvingas vi vara dyrare än vi behöver vara? Och när ska saker inte omges av detta krångel så jag kan lägga min energi på att bli människa igen och faktiskt orka jobba och sluta vara fattig? Man kan bli utmattningssuicidal för mindre!

Självporträtt. Står med höjd arm, blottad handled och mattkniv i den andra. Text som nike med samma slogan. Just do it.

 

Är det en bra idé?

Självporträtt där jag har finurlig min och huvudet på sned.Jag har en hjärna som gör allt för att lista ut lösningar. Det gör mig som utpräglad tänkare frustrerad och den frustrationen bemöts som om jag vore en negativ klagare. Så låt oss nu titta på en idé, en möjlighet och sen får ni själva avgöra om jag är positiv eller negativ.

Först ska vi utröna ett par saker. Mina idéer spänner över alla områden, jag plaskar inte runt i fokuset på en idé. Utan det är tvärvetenskapligt i nästan samtliga fall. Beroende av många kompetenser för att ens formulera idéen så den blir begriplig för en investerare. Sen har jag varken viljan eller fokus att jobba med en idé när det finns så himla många möjligheter.

När Pudd var liten var det turbulent i huvudet. Arbetslös, diagnosutredningar, förskolekrångel och så vidare. Sen en massa besök genom habiliteringen i stort sett 3ggr/vecka. Genom alla besök hos logopeden för att dona med den alternativa kommunikationen såg jag snabbt en idé uppenbara sig.

Språk och språkinlärning är multimodal. De som inte har ett talat språk har en viktig detalj som saknas. Den att höra sin röst inne i huvudet, ni vet när man pratar.

Man hör sin egen röst, sen när man möts av sin inspelade röst så märker man att det inte lät som en trodde. Den röst som ger resonans i sitt eget huvud känns som en viktig egenskap i detta att lära sig hantera språk och kommunikation.

Så ett hum om en mikrofon som nyttjar denna skallresonans fick mig att tänka på att ljud är vibrationer. Så det borde alltså att skapa en högtalare som kan ge skallresonans i kraniet hos en person. Att då låta allt från talsynteser till ljudböcker låta fortplanta ljudet i kraniet och ge en inre röst borde bli ett inre språklärande som är ytterligare en modul i det multimodala.

Men för mig som redan har en ny idé nästa dag så fastnar det.

Ni som har kompetenser och jobb. Ni vet att ni inte har tid att lägga på idéer som inte platsar inom er ram. Ni som jobbar inom utveckling av just lösningar för funkisar, vet att ni alltid bara jobbar med utveckling när ni har projektpengar att köpa er tid för att göra det. Och jag gissar ni kan skriva under på att ni aldrig dragit igång ett projekt utifrån, en på pappret outbildad persons idé, en idé som inkom via mail eller telefon.

Att då bara för att spåna ihop idén ytterligare behöva en med den tekniska kompentensen, den språkliga, den pedagogiska och den administrativa för att faktiskt jaga pengar. Var finns alla dessa som bidrar med sin tid helt osjälviskt?

Jag har ett 100-tal idéer som hela tiden blir fler som jag känner är tillräckligt bra för att faktiskt utreda vidare. Ett par tusen till som inte heller är dåliga idéer, men de är kanske inte så viktiga. I varje möte med någon som har ett hum, då försöker jag skörda information.

Men som fattig så sitter jag hemma, jag möter inte människor. Och idéerna bara flödar och bygger på.

Så vad ska jag göra? Hur ska jag komma loss och inte samtidigt tvingas in i ett enkelspår som är en brutal glädjedödare. Samtidigt ska jag då kunna ha råd med mat och räkningar.

Vill ni ha en annan idé?

Konceptet är tänkt som en app för pekplatta.

Tänk att en skärm på en pekplatta har som har tre fält likt Italiens flagga, varje fält innehåller ett fonem. Från vänster till höger är det iiiii aaaa oooo i flödande ordning. Så spelas sången och man hör…

”Per Olsson hade en bonnagård…”

”iiiaaiiiaaaooo….”

Svepa fingret och fonemen hörs, vänster, mitten, vänster, mitten, höger. Det genererar genom syntes iiiaaaiiiaaaooooooooooo…

Denna tanke handlar om snabb kommunikation, inte korrekt. Utan att bli förstådd snabbt. Tillräckligt många fonem för att kunna skapa hyfsade uttalade ord i en kö till McDonken till exempel. Tålamod att vänta in någon som ska programmera en talsyntes eller peka på papperskarta är sällan något som existerar.

Så för att kunna säga saker som jaaa, neeej, heeej m.m. vore det i mitt huvud ganska perfekt komplement.

Jag tror man lär sig snabbt att köra med fingret mellan olika ljudfonem om man inte har något annat val, det baserar jag på det jag läst och hört om neuroplasticitet.

Det svåra är, för mig speciellt, det tekniska att programmera en app och en ljudsyntes. Sen det arbetet att strukturera alla områden med olika fonem så det går att köra fram ett ord med fingret. Vilka fonem behövs, var ska de ligga. Hur är majoriteten av ord konstruerade osv…

Den idén fick jag på fem minuter. Allt som krävdes var att snubbla över detta klipp på youtube.

Så håller det på. Hus, fordon, hållplatser, sjukvårdssystem, bostadsorganiserande system, dyadisk interaktion via augmented reality. Så kommer det en jävla räkning…