Tvära kast

Hej på er,

Jag kommer nog stöka om bloggen igen. Det är inte så att jag vunnit pengar eller allt i världen löst sig. Lägenheten är fortfarande skit, livet är fattigt men jag har fått lite balans.

I arbetet med att KBT:a sig själv har jag anammat en sak. Saker jag gör är något jag alltid refererat till, det är bara jag som gjort det här. Aldrig känt att mitt arbete är bra, som en retorisk ursäkt att inte kunna bli kritiserad.

Nu tänker jag säga, jag är fotograf och konstnär. Det jag gör är konst. Punkt.

Kriget mot systemet då? Med balans kommer möjligheter. Det är som att jag hade en gitarr med en sträng, nu har jag fått sex strängar. Jag kan börja fnula på ackord, som då kanske låter vackrare i era öron.

Resurser är en brist som vanligt. Tekniken är dyr men nödvändig. Så tänker mycket runt sådant, har en idé om att sälja bilder. Inte så dyrt, och att syftet är att finansiera utrustning och rekvisita. T.ex. en printer, och då handlar det om lite tuffare printer om man säger så.

Vi får se vad det landar. Men om ni ansåg jag var en gnällfitta som hopplöst trampa runt, ja kanske kan ni utmana er fördom gentemot mig och finnas där och stötta mig när jag försiktigt och långsamt försöker bygga upp mig till den jag kan vara.

När du läser här igen, kan det se annorlunda ut.

Om jag vänder mig om

Om jag vänder mig om. Hjälper ni mig då?

Jag är trött på motströms och tror jag funnit ro nog att vända mig om. Men att följa strömmen blir nog svårt, i bästa fall kan jag plaska lite zick zack men ändå följa med åt det hållet alla andra flyter.

Pengar är ju det eviga gisslet, men det i sig är inte en lösning. Jag har på sista tiden fått en del tankeställare och har lyckats göra en kognitiv kullerbytta åt sidan. Jag är i en annan riktning kort sagt och jag tror jag är något på spåren.

Haft lite energi och lyckats med saker som tidigare var helt jävla omöjligt, utan damptjack. Men det är inte en stabil energi som är evig av sig själv.

Jobb. Ett sammanhang. Lite inkomst. Låter enkelt, men jag har börjat fatta lite hur min hjärna funkar.

Jag måste ständigt utvecklas. Lära mig. Bidra. Tänka. Får jag inte det går jag sönder. Det gör att arbeten där man endast gör sin sak, får sin lön och sen käkar tacos på fredagen inte är något om det inte finns fantastiska arbetskamrater. Helt enkelt så är det att min hjärna när den lärt sig, försöker utveckla saker. Effektivisera, ordna bättre och så vidare. Jag har, när jag jobbat gjort allt för att inte bara göra ett bra jobb. Jag har försökt göra ett fantastiskt jobb. När jag hindras, blir jag frustrerad.

Så högskolepoängen matchar inte de arbeten jag känner till. Min hjärna blir uttråkad och trasig att inte få jobba, och jag ogillar att göra saker som inte fyller någon funktion för människors behov som biologiska varelser. Kultur, underhållning, debatt och så vidare. Vård är inte min grej, men kanske tänka runt hjälpmedel. Eller badrum, badrum är små, och det måste gå att lösa tillgängligheten utan fler kvadratmeter. För måste en toalett verkligen se ut som den gör? Måste saker bevaras om dom är hindrande? Kan inte handfat vara i silikonbaserade material och fälla in sig? Det verkar inte rimligt att vi inte kan utveckla  saker vidare.

Möjligheter har jag sumpat fler än många drömmer om att ha. Och de kommer i en strid ström alla dessa möjligheter. Bara jag klarar inte ta tillvara på dom ensam. Jag tänker mer än jag gör saker. Jag är väldigt bra på att tänka, jag är inte så bra på att göra.

Så om jag vänder mig om. Om jag börjar försöka agera på möjligheterna. Hjälper ni mig då? Kanske erbjuda era kontakter, eller bara en fika och stöta och blöta saker till perfektion? Det är aldrig så enkelt som att göra affärsplan och sen köra på den. Det är aldrig svårt tillsammans. Men nästan omöjligt ensam.

Jag har massor att erbjuda. Jag har inget mål bara.

 

Dansar

Så, ny dag eller vad man säger.

Fullt upp idag men sen drog jag ihop en liten låt på typ tre timmar. Icke mastrad och saknar tonartshöjning, men det är lyhört här och jag kan inte yla hela natten.

Fuck it

Äh, tänker inte berätta mer. Ska försöka möta folk o få igång ett liv. Mår så bra av social interaktion och så inte bra av att sitta och bara se systemabsurdismen. Ska försöka komma igång och fota lite mer och köpa hårddiskar ty måste ha plats. Podd och foto drar GB och då inte glass.

Skaffat Tinder, det är jättekonstigt. Upplägget känns som en evighetsloop av kvart-i-tre-ragg. Önska det fanns Tinder för fika, som inte hade underförstått att allt handlar om ligga. Fast av vad jag hört så försöker killar få ligg via varenda app, menar wordfeud. Ligga gör jag gärna, men inte utan att ha någon jävla känsla av ömsesidighet.

Så fika framför fucka. Har fått en fotoidé som kan bli lite jobbig för alla som känner mig. Men det får ni ta.

Ska nog sluta blogga också, är ju fast i gnälloop. Nog allt är jag sugen på att dumma ner mig med någon dumdrog och typ vara nöjd med livet. För ser man alla möjligheter jag ser är det jättefrustrerande att leva. Världen är full av fantastiska människor men fullt av helidiotiska system. 70 lök på hjälpmedelsgarage för elrullen, men tar man elrullen hem så finns ingen rulle att flytta över till för att åka hiss upp. Dubbelförskrivning sker inte oavsett behov eller inte. Men 70 lök på brödbox. Jag har många såna idiotloopar i mitt liv som bara får hjärnan att gå i spinn av häpnad. Av vad jag ser runt mig är jag definitivt inte ensam.

Så fuck it. Nu kör vi.

Trött

Är liksom trött. Markus och jag har tjötat poddproduktion och det är tydligt hur bra jag mår av lite social interaktion. Känner nästan som jag kan börja funka, men faller igen. Tillbaka till orkeslös, hopplös och allmänt utan klös.

Köpte pizza o dricka, men det dras inte med en gång. Så summorna idag är som summorna igår.

LSS-nedmonteringen som sker gör mig förbannad. Undrar hur mycket det kan ske utan att någon bryr sig? Lite 30-talsvibbar hur alla passivt bara inte ser, samtidigt som de likt mantra säger ”vi får aldrig glömma”. Aktion T4 för helvete ignoranta as till att kalla sig medmänniskor.

Donat lite skolarbete, men jävlar vad det inte finns resurser. Den här lägenheten, absurditeten och maktlösheten.

Så frågan är om jag får ihop ett liv med social interaktion eller om jag startar jordens fight, det enda jag vet. Kan inte vara där jag är nu länge till, förändring måste ske.

Fan va dum jag är

Hela livet har jag känt mig att jag inte passar in. Som en idiot som inte fattar. Långt senare, ganska nyss, gavs jag genom annan insikten. Jag är lite smartare än normen. Detta är då också testat under flong utbränd, och vad gör utmattning med kognitionen? Jo, försämrar den. Så jag utbränd är alltså smartare än standard svenne.

Dock har jag känt mig korkad. För jag lär inte som andra genom skolan, glosor och inlärning av formler. Frågor, diskussioner och hypotetiska resonemang är min grej.

Men jag känner mig korkad, jag känner hjärnan tänker snabbt. Ergo måste jag ha adhd, och utredningen stödde den tesen delvis. Så jag fick den diagnosen. Problemet är att damptjack är som damptjack för vem som helst utan adhd. Jag får ork, energi och tänker ännu snabbare. Men det som funkar för att överleva liksom.

Min utmattning är dels stressen av system som misshandlar hela min existens. Delvis är den hjärnan som kräver utmaning och stimulans, som den smarta hjärna den är. Den vill lära och utvecklas, och är aldrig nöjd.

Så varför har jag alltid misstrott mig själv och inte hävdat mig, för jag är smart. Bara när man tänker så mycket så tvivlar man på så mycket, så även sig själv. Stressen passiviserar mig och således blir den understimulerade delen ännu mer rökt för att bara se alla risker för mitt barns hälsa i boendemiljön är inte stimulerande.

Min spegelneuroner, kanske dom har adhd, skrumpnar ihop. Hippcampus kryper, neurogenesis avstannar. Aptiten försvinner och sexdriften bara slutar finnas.

Den smarta delen förstår det är helt hopplöst och stänger ner mig, för där är vi överens mitt smarta och mitt korkade jag. Döden är definitiv, aldrig mer tänka på idiotin och ineffektiviteten som göms bakom skandalösa firmafester med övergrepp.

Dock så finns ett resonemang förankrat i logik. Död, då kan jag inte försvara mitt barn mot detta system. Död, då kan jag inte komma upp och få ett liv.

Alltså är döden inte ett alternativ. Så vad gör en utbränd hjärna som är desperat efter förändring och avlastning ihop med det smarta? Som är utbildad i dramaturgi dessutom?

Då man inte kan skriva boken, lev boken.

Regelbunden social kontakt med människor som tänker är hur bra som helst för mig och mina skrumpna spegelneuroner. Faktum är att det skulle nog få hjärnan att repa sig och hippocampus skulle räta på sig och stolt vara den körtel den är.

Men tyvärr funkar inte jag så. Och jag är rökt.

Så med vetskapen om skadan i hjärnan som orsakats, som redan innan inte fick den stimulans den krävde. Insikten i vad som behövs och inte kunna göra det på egen hand på grund av att jag är så jävla fattig. Då blir det som man säger i neurobedömningar av barn. En utvecklingsförsening som pågått så länge blir en utvecklingsstörning. Alltså är min kognition inte tillfälligt nedsatt utan det är nu en hjärnskada.

Försäkringskassan bedömer mitt barn som arbetsförmåga. Men ingen enskild människa är skyldig, de gör bara sitt jobb. Dock är dom en del av skapa denna Jon som nu beslutat sig.

Nu har jag kommit till ro med tanken att jag inte kommer glänsa kognitivt igen, jag har slutat att sakna min förmåga. Jag har passerat point of no return, återvändo är inte möjligt. Bara köra all in.

Idag köpte jag pyjamas till gossen för 300 spänn, och så kolla vi in juicebaren och gossen ville testa ingefärashot. Den var stark som fan sa han. Tänkte jag börjar skriva vad jag köper och vad jag har. Så vet ni.

50 miljoner är priset att inte fullfölja min plan i alla fall, och det har jag inte sett röken av.

Bankkonto: 1.417,32
Matkonto: 1.612,92
JAK: – 40.500,00

JAK är alltså min skuld till en person på 17,000 och den till mitt barn på 30,000. Så där finns 6.500 just nu. Men 47.000 ska betalas tillbaka under detta året, det är viktigt för annars kommer det aldrig bli återbetalt.

Lördag

02.40 var det vattendags för gossen som i övrigt sov hela natten. Halv åtta var det väckning, men jag stämplar inte in före 08 ty jag är helt virrig och snurrig av trötthet då och kan inte med att avlöna mig den halvtimman. Anhörigassistent är konstigt, och nödvändigt ty det är min enda inkomst.

Så damptjack har fått ge mig ork idag. Aptiten är sämre än någonsin. Efter att i veckan lyckats göra mat och äta den två gånger, så kan jag inte ens äta samtidigt som gossen nu. Lyckades få i mig en potatis och en bit fisk till middag. Annars bara några kakor som fanns kvar från födelsedagen.

Köpte lite näringsdryck idag för att få i mig något, kostar röv. 100 spänn för fyra flaskor av något som med nöd och näppe är drickbart.

Just nu går dagens fjärde diskmaskin, det är en liten diskmaskin i ett kök från 50-talet som inte har rum för annat än en liten diskmaskin. Ett krångel som måste åtgärdas, köket alltså, innan året är slut. Nytt mind set och helt andra spelregler ska sätta lite press som ger någon reaktion. Antingen vad jag vill eller något helt annat, bara inte det vanliga med en kommentar att allt är jättebra. Träflisor och små stenar av betong i den rena disken i lådor och skåp är fan inte godtagbart någonstans.

Ska dona skolarbete och podd nästa vecka, men sen är det dags att börja ta tag i saker backad av nya sätt att hantera saker. Snart dags o göra kväll o sen lägga sig för att köra samma samma imorgon igen. Jag är nog den enda med amfetaminpreparat på recept som ger mig arbetsförmåga som jag inte har, fast jag anses ha den.

Men det jag ska göra nu och närmaste tiden är inte något som har att göra med 42. Det är bara för att försöka lösa problem som är lösbara, bara en jävla massa olika tjänstemän med fragmenterade ansvarsområden och motsägelsefulla regelsystem de lutar sig tillbaka på. Genom att inte acceptera det som inte blir rätt fast inte någon har gjort fel, så kan man kräva det okrävbara. För låter man bli att acceptera konsekvenserna, då har de inte något att sätta emot det man ställer till med om man inte får som man vill. Jag är fattig, finns inga pengar att kräva in hur mycket de än försöker.

Bara detta. Hjälpmedelsgarage 70,000 kronor uppställt. Elrullen kommer inte in i hissen. Tar man elrullen hem, så måste den parkeras. Och då ingen rullstol o flytta över till som får plats i hissen upp till bostaden. För rullstol är iso-kod och en kod får man aldrig dubbelförskriven oavsett behov. Detta då i relation till den gången jag inte kunde få hjälp med 10,000 för att kunna bo kvar i lägenheten där elrulle kunde körts inne i bostaden. I alla fall har vi ett svindyrt garage, p.g.a. lägenhet är usel tillgänglighetsmässigt och kan pga dumma regler inte använda garaget. Fast jag tror det går att bo i. Det finns element och har gott om plats.

Bring out the gimp!

 

Första dagen efter dagen D

Då börjar jag resan mot fan vet vad.

I alla fall beställt en ny telefon och en Crockpot. Börja beta av det som måste betas av för att få ett drägligt liv. Det är inte lite saker som måste köpas, ordnas, fixas och antagligen lite hjälp av en jurist då och då.

Pengar har jag inte, men det skiter jag i. Och jiddrar någon så sätter jag mig på tvären. Hemlös är bättre än att bevara läget som varit under åren, faktum är att allt är bättre. Men jag försöker göra det normala, köpa saker, utveckla livet och ha råd att greppa möjligheter oavsett vad de kostar.

Det är saker på gång. Jag kommer bli en riktigt jobbig individ för några i sin yrkesroll.

Men återigen, system ska bekämpas som system. Representanter med fragmenterat ansvarsområde kan inte hållas ansvariga. Då får man aldrig till en förändring.

Försäkringskassan har under åren bedyrat jag är frisk. Så då utgår jag från att jag nu är frisk. Kanske måste de erkänna jag är sjuk snart, o då kanske de borde hosta upp ett skadestånd för skadan de orsakat om det visar sig att mitt nya liv är att betrakta som inte friskt.

Jag är pepp. Jag ser bara möjligheter.

Understryker, jag ska inte skada någon eller mig själv. Det är för att låta bli det som jag gör det här, för att föregå den dagen man flippar. Kontrollerad galenskap kallar jag det. Det finns tusentals sidor att finna i min jakt på hjälp från 2011. Jag må bara osynlig men mina papper finns där som mitt vittne att jag gjort ALLT och lite till.

Det funkade inte, så nu gör jag på ett annat sätt och låter mig inte existera genom en tjänstemans beslut utifrån ett regelsystem som krossar människor.

Pappahelg nu, men två krångel på gång att försvinna. Bara några tusen krångel kvar.

Jag är lika trevlig som vanligt o fika med. Det sker sällan och lär så ske sällan i fortsättningen också. Fast jag tänker ifall det krävs, åka till Stockholm och fika. Det är så jag prioriterar. Ha ett liv.

Dagen D

Idag är det min födelsedag. Jag är nu 41 år gammal och det är precis ett år kvar till jag fyller 42.

Jag ska ha ett liv då om ett år. Jag ska satsa allt. Jag ska göra allt i min makt för att ta mig upp. Jag ska ta makten och inte låta mig vara en pjäs i systemets Kafkanska spel.

Utbränd. Trasig. Fattig. Det måste gå.

Jag ska vara mitt konstruktivaste någonsin. Ur askan ska jag resa mig.

Jag ska lära mig make up. Jag ska lära mig sy. Jag ska lära mig löda. Jag ska träna. Jag ska resa. Jag ska umgås med människor. Jag ska… Fast jag inte orkar. Fast jag inte kan. Fast jag inte har råd.

Motgångar tillåts inte existera.