Investera i Jon – Bli min 1kr-mecenat

Ett kort där det står Ge aldrig upp, handskrivet.
Denna skickades och innehöll en hundring och pepp.

Hej på er gott folk, alla ni 15 besökare.

Jag har i flera år fått pengar. En hundring här och en tusing där. När Pudd fick sin iPad med 4G av en snälling måste något monetärt värderekord ha slagits. Jag blir jätteglad varje gång någon ger men dessvärre är det akuta hål som fylls. Det blir som en ond cirkel där inget löses och paniken förlamar.

Att ge bort en hundralapp eller tusenlapp är ansträngande, samt oregelbundet. Att på sikt anställa en assistent som då tar den enda inkomsten jag har, samtidigt som jag är helt utmattad och bottenskrapad blir lite moment 22. Jag måste vara trygg i livet för att anställa någon annan, men orkar inte skaffa trygghet i nuvarande situation.

Så många bäckar små sägs det, och då är frågan om det går att få till det? Min tanke är att du, sätter ett autogiro på 1 krona i månaden. Det är 12 kronor på ett år och det är just där nyckeln finns. Långsiktigheten, att ta sig tillbaka utan livslust och ständig panik görs inte i en handvändning.

Så om 30,000 människor skulle sätta ett autogiro på 1 krona i månaden så skulle jag bli fri. Fri att bara vara och kunna göra saker.

Nåja, 30 lök är få förunnat som sliter här i livet och något av en utopi. Men faktum är att även lite gör skillnad. 30 personer som ger en krona blir 30 kronor i månaden. Det är en trisslott, en förhoppning att plötsligt händer det.

100 kronor, det är 2 paket kaffe eller tre trisslotter. Kanske rentav en öl på stan.

Min inkomst själv är just nu i snitt på 9800 kronor i månaden, det är mer ibland och mindre ibland. Med ungefär 2-3000 kronor donation i månaden så har jag ständig panik och är frustrerad över min fastlåsta situation.

Jag är desperat och har slutat bry mig om hur jag uppfattas. Jag ser seriöst fängelse som en utväg, ett spa i tillräcklig lång tid att hinna återfå balansen. Och det är bättre än självmord, så vad skulle ni själva rekommendera om ni bara har två val.

Fängelse eller Döden?

Jag tror jag behöver ett år eller fem för att återkomma till mitt forna jag, som redan som normal är en besvärlig individ.

Låt säga jag skulle få 30,000 i månaden skattefritt genom donation. Eller tänk om det blir 35,000. Vad skulle jag göra?

Jag skulle köpa kläder, möbler och uppdatera IT. Undersöka teknik och kanske gå kurs i löda, dreja och annat. Äta ute, så jag återfår energin och på sikt glädjen att laga mat själv. Jag vet att jag tycker om att laga mat när jag inte bara har panik. Men ganska snabbt så är jag ikapp med sådana summor, rent materiellt. Stavmixer, dammsugare (en speciell), luftrenare och köksbänk är alla saker som man köper en gång och förhoppningsvis klarar lång tid innan de behöver ersättas.

Mina behov av sådana saker är att komma ikapp fem år bristande underhåll. Jag är som ett gammalt statlig företag.

När allt kommits ikapp är det dags att ha roligt. Så som att köpa en decibelmätare och en zoom H5. Sen ska jag och Pudd åka tåg och dokumentera alla toalettspolningar systematiskt. Vilken låter mest och vilka låter som varandra, och hur högt låter X53 jämfört med ett flygplan?

Vi skulle åka nattåg till Luleå, eller Kiruna. Sen hotell och lite whatnot. Mat, biljetter och boende är dyrt. Pudd vill åka färjor, han vill kolla tåg i Europa. Åka hiss i New York. Samt överallt kolla tunnebanor, spårvagnar och tåg.

Som far vill jag min sons allt, och eftersom han inte kan spela boll och ränna med ungarna i grannskapet hatar jag mig själv att inte kunna erbjuda honom annat än det som går att se på youtube hemifrån.

Jag vill existera med så få begränsningar som möjligt, annars är jag inte längre sugen på rikedomar och snabba bilar. Jag anser att lösningar för funkisar inte ska patenteras utan vara fria för alla, det handlar om mänskliga rättigheter.

Så med pengar kan jag hyra kodare, hantverkare och annat folk för att komma loss med saker i mitt huvud. Jag kan anlita jurist någon timma för att bolla saker, som kan resultera i medborgarförslag eller anmälningar som borde provas. För samhället hävdar rättspraxis mot oss för att neka oss och många andra sina behov, det är dags att få till lite rättspraxis på våra villkor och utifrån de konventioner och lagar som finns.

Det är som lagar är tydliga när man är fattig. Är man rik har man råd att tolka den.

Om ni skulle ställa upp o bli min mecenat, så får du stå ut med att jag just nu är obalanserad, provokativ bredvid genial. Inaktiv och hyperaktiv om vartannat. Men jag tror att när saker börjar röra sig åt rätt håll och känner jag tryggheten byggas under mina fötter vågar jag ta steg i rätt riktning.

Och samtidigt så kanske ni blir mer intresserade att läsa om framstegen, och kanske sitter någon på rätt kontakter för möjligheterna.

Clearing: 8166-1
Konto: 904 450 812-6

Där har ni siffrorna till ett e-sparkonto på Swedbank ifall ni tror på mig, eller bara skiter i den där kronan, eller nyfiken på vad som händer om jag får ett liv.

Jag kommer skriva en slags sammanfattning och fast sida med information om detta.

Du nu, är antingen intresserad eller early adopter.

En äng med gräs som växer som skallar, några är utsmyckade. En har glasögon, ett par har färgat hår och en har en hand som sträcks upp.
Roliga saker gör själen gott. Men inte fan tjänar man pengar på det.

Välfärdens absurdism

En skärva av livet ska ni få nu gällande saker jag bara häpnar inför.

Pudd har precis fått en Motion Backbox med Grid 2 förskriven. Fantastiskt, vi får den och har inte betalat en krona privat. Det är en liten pekdator med ”ryggsäck” som har högtalare och ir-kontroll för omgivningskontroll. Fäste för rullstol och så vidare.

Den har windows 8,1. Som ni vet är Windows 10 senaste.

Infraröd omgivningskontroll?

Först är jag bara nyfiken på om det inte vore en bra idé att växla över mot blåtand som standard. Visst krävs tänk om förenklingar i att koppla upp sig mot produkter man önskar styra, utan krångel och med ett skydd mot angrepp. Blåtand är nog inbyggt som standard i nästan varenda IT-produkt och kaffebryggare snart. IR har en enkelhet och stor utbredning, men känns omodernt samt som en särlösning som alltid ligger som extra kostnad.

I en ekonomi som stramar åt så kostar det mer än det behöver!

Att finna kostnader för produkter som förskrivs i hjälpmedelssortiment är ta mig fan omöjligt. Men jag fann den här, en pdf i form av en utvärderingsrapport. OBS! den laddas ner direkt om ni klickar på länken. (nedladdat 20160422)

En tabell med siffror som listar priser i en upphandling.

En Motion Backbox ligger alltså på enhetspris 42.800 kronor. Tror det är exklusive moms, och mig veteligen så måste landsting betala moms. Fast att de inte kan kvitta momsen eftersom de själva är momsbefriade. Men är inte helt säker. Efter något avdrag landar priset på  28.812,34 kronor per enhet.

Detta är från janari 2014 och det är region Skåne med flera som avsändare. Men det är det enda jag fann genom att googla en stund.

Dumma system ger onödiga begränsningar och kompromisser!

Utvecklingen inom IT-världen är snabb. Motion backbox har specifikationerna enligt senaste uppdaterade hårdvaruspecifikationer.

Windows 8.1
4 GB RAM
2,66 GHz processor
4G LTE

Med ett listpris till konsument på Microsoft Surface Pro 4 som landar på 23.995 kronor inklusive moms får man…

Windows 10 PRO
16 GB RAM
Core i7
Saknar 4G LTE

Surfacedatorn saknar även rullstolsfäste, grid programvara och IR. Men tänk först rabatt enligt upphandling och ett tillbehör som har LTE om det behövs och IR.

Du får större skärm, och en dator som kommer hålla längre in i framtiden då specifikationerna är de senaste och det mest kraftfulla alternativet tillgängligt idag.

Möjligheter och kompromisser.

Upphandlingar är kompromisser. Utifrån krav försöker man trycka in så många behov som möjligt och sen köper man det som är billigast. Det funkar för många men är inte riktigt bra för någon. Tänk om man slutade se allt som särlösningar och hitta ett system som både innebär valfrihet utifrån behov och med stöd och support från samhället. Inte antingen eller.

Hur mycket billigare skulle det kunna bli för de som kan få behoven tillfredsställda med konsumentprodukter? Och de som har riktigt kniviga behov, de skulle kunna få handbyggda 3D-printade datorer som passar dem perfekt, och troligen skulle ändå helheten bli mycket billigare. Samt fantastiskt mycket bättre.

Att ta bort processen med en upphandling och den administrationen, sortimentförande och förskrivande som ska administreras via kostnadsansvarig. Sen ska beställning läggas och tekniker ska förbereda produkten, sen ska den levereras. Det är många papper och personaltimmar som kostar multum. Och allt detta för att köpa teknologiskt underlägsna produkter till överpriser.

En sak i denna pdf som jag reagerade på var rubriken Produktionskrav och erhållna poäng. Jag tolkar det som uppnådda poäng utifrån specifikationskrav.

En tabell om upphandling där vinnande anbud har 10 poäng av 26, där andra produkten som är dyrare har 26 av 26 poäng.

Vinnande anbudet, som tydligt är på pris, har 10 av 26 poäng. Medan den andra produkten har 26 av 26 poäng utifrån det jag tror är uppställda krav. Med tanke på spårvagnsupphandlingen i Göteborg tycker jag man kan se något här. Kompromisser och åter kompromisser som i längden troligen kostar än mer.

Mina tankar.

Jag blir smått galen när jag ser hur mycket saker kostar, tiden det tar att ha med välfärden att göra och alla intyg som behövs. Det gäller exemplet pratapparat, men det är likadant i allt vi tvingas interagera med utifrån egenskapen behov som avviker från normen.

Bara människorna med lön för att hantera detta svulstiga system, vad kostar inte det. Och alla har mer en funktion att försöka neka förskrivning och spara pengar. Klart som fan kostnader skenar.

Privata alternativ, valfrihet. Visst man får en pott pengar, men behov är olika och alla kan inte utifrån en summa komplettera sina förutsättningar tekniskt på ett bra sätt. Dessutom görs individen om från patient till konsument med eget ansvar och ingen support.

Egentligen borde individen inte vara varken patient eller konsument, utan människa. En människa som har stödet att balansera hjälpen, behovet och friheten utifrån hur man själv vill ha det och mår bäst av.

Hjälpmedelsprodukter och användbara konsumentprodukter är som wordpress och Fidelio hotellbokningssystem. Ett har bred användarbas, mycket information och många som kan vara till stöd när det behövs lösas problem, det andra är inlåst och snudd på okänt.

Så hur kan en människa gynnas av att ha något som ingen i normativa verkligheten har med att göra?

Det i sig skapar kostnader som är fullständigt onödiga ihop med stor frustration för individer. Tänk själv att sitta med ett problem och få ringa och boka tid hos någon som inte är intresserad av möjligheter utan som bara gör sitt jobb. Sen antagligen få en tid för hjälp som hindrar livet för man måste åka iväg med en färdtjänst som är ett minst lika jävligt system.

Faktum är, att Pudd hade en pratdator för länge sen. Den gick sönder, eller vara aldrig hel. Då blev vi av med den i 6 veckor, för först gick den till Hjälpmedelscentralen som i sin tu skickade den enligt sitt supportavtal till leverantören. 6 veckor som Pudd var utan sin mänskliga rättighet att få säga sin sak med en röst av en medelålders man eller kvinna.

Det är häpnadsväckande hur idiotiskt saker ligger till! Så visst är jag tacksam att vi har välfärden, men varför tvingas vi vara dyrare än vi behöver vara? Och när ska saker inte omges av detta krångel så jag kan lägga min energi på att bli människa igen och faktiskt orka jobba och sluta vara fattig? Man kan bli utmattningssuicidal för mindre!

Självporträtt. Står med höjd arm, blottad handled och mattkniv i den andra. Text som nike med samma slogan. Just do it.

 

Är det en bra idé?

Självporträtt där jag har finurlig min och huvudet på sned.Jag har en hjärna som gör allt för att lista ut lösningar. Det gör mig som utpräglad tänkare frustrerad och den frustrationen bemöts som om jag vore en negativ klagare. Så låt oss nu titta på en idé, en möjlighet och sen får ni själva avgöra om jag är positiv eller negativ.

Först ska vi utröna ett par saker. Mina idéer spänner över alla områden, jag plaskar inte runt i fokuset på en idé. Utan det är tvärvetenskapligt i nästan samtliga fall. Beroende av många kompetenser för att ens formulera idéen så den blir begriplig för en investerare. Sen har jag varken viljan eller fokus att jobba med en idé när det finns så himla många möjligheter.

När Pudd var liten var det turbulent i huvudet. Arbetslös, diagnosutredningar, förskolekrångel och så vidare. Sen en massa besök genom habiliteringen i stort sett 3ggr/vecka. Genom alla besök hos logopeden för att dona med den alternativa kommunikationen såg jag snabbt en idé uppenbara sig.

Språk och språkinlärning är multimodal. De som inte har ett talat språk har en viktig detalj som saknas. Den att höra sin röst inne i huvudet, ni vet när man pratar.

Man hör sin egen röst, sen när man möts av sin inspelade röst så märker man att det inte lät som en trodde. Den röst som ger resonans i sitt eget huvud känns som en viktig egenskap i detta att lära sig hantera språk och kommunikation.

Så ett hum om en mikrofon som nyttjar denna skallresonans fick mig att tänka på att ljud är vibrationer. Så det borde alltså att skapa en högtalare som kan ge skallresonans i kraniet hos en person. Att då låta allt från talsynteser till ljudböcker låta fortplanta ljudet i kraniet och ge en inre röst borde bli ett inre språklärande som är ytterligare en modul i det multimodala.

Men för mig som redan har en ny idé nästa dag så fastnar det.

Ni som har kompetenser och jobb. Ni vet att ni inte har tid att lägga på idéer som inte platsar inom er ram. Ni som jobbar inom utveckling av just lösningar för funkisar, vet att ni alltid bara jobbar med utveckling när ni har projektpengar att köpa er tid för att göra det. Och jag gissar ni kan skriva under på att ni aldrig dragit igång ett projekt utifrån, en på pappret outbildad persons idé, en idé som inkom via mail eller telefon.

Att då bara för att spåna ihop idén ytterligare behöva en med den tekniska kompentensen, den språkliga, den pedagogiska och den administrativa för att faktiskt jaga pengar. Var finns alla dessa som bidrar med sin tid helt osjälviskt?

Jag har ett 100-tal idéer som hela tiden blir fler som jag känner är tillräckligt bra för att faktiskt utreda vidare. Ett par tusen till som inte heller är dåliga idéer, men de är kanske inte så viktiga. I varje möte med någon som har ett hum, då försöker jag skörda information.

Men som fattig så sitter jag hemma, jag möter inte människor. Och idéerna bara flödar och bygger på.

Så vad ska jag göra? Hur ska jag komma loss och inte samtidigt tvingas in i ett enkelspår som är en brutal glädjedödare. Samtidigt ska jag då kunna ha råd med mat och räkningar.

Vill ni ha en annan idé?

Konceptet är tänkt som en app för pekplatta.

Tänk att en skärm på en pekplatta har som har tre fält likt Italiens flagga, varje fält innehåller ett fonem. Från vänster till höger är det iiiii aaaa oooo i flödande ordning. Så spelas sången och man hör…

”Per Olsson hade en bonnagård…”

”iiiaaiiiaaaooo….”

Svepa fingret och fonemen hörs, vänster, mitten, vänster, mitten, höger. Det genererar genom syntes iiiaaaiiiaaaooooooooooo…

Denna tanke handlar om snabb kommunikation, inte korrekt. Utan att bli förstådd snabbt. Tillräckligt många fonem för att kunna skapa hyfsade uttalade ord i en kö till McDonken till exempel. Tålamod att vänta in någon som ska programmera en talsyntes eller peka på papperskarta är sällan något som existerar.

Så för att kunna säga saker som jaaa, neeej, heeej m.m. vore det i mitt huvud ganska perfekt komplement.

Jag tror man lär sig snabbt att köra med fingret mellan olika ljudfonem om man inte har något annat val, det baserar jag på det jag läst och hört om neuroplasticitet.

Det svåra är, för mig speciellt, det tekniska att programmera en app och en ljudsyntes. Sen det arbetet att strukturera alla områden med olika fonem så det går att köra fram ett ord med fingret. Vilka fonem behövs, var ska de ligga. Hur är majoriteten av ord konstruerade osv…

Den idén fick jag på fem minuter. Allt som krävdes var att snubbla över detta klipp på youtube.

Så håller det på. Hus, fordon, hållplatser, sjukvårdssystem, bostadsorganiserande system, dyadisk interaktion via augmented reality. Så kommer det en jävla räkning…

Jaga toaletter

I en uppgång med rulltrappor står Pudd i sin rullstol. Det är Hammarkullens hållplats men ser ut som en tunnelbanestation i Stockholm.En sak som skulle bli möjlig utan ekonomiska begränsningar och fattigdom.

Pudd har en dutt autism på pappret. Dock så har han sociala interaktioner som motsäger lite detta, men tror att den neurologiska utvecklingen ihop med svårt att kommunicera och förflytta sig skapar intressen utifrån förutsättningar. Men oavsett så är Pudd intresserad av ljuden på spolande toaletter ombord på fordon.

Så pengar skulle köpa bra mikrofon och inspelningsutrustning. Pengar skulle köpa en decibelmätare. Sen skulle pengar köpa biljetter, hotellnätter och mat inför en expedition in i toalettspolarljudens värld.

På riktigt, hur olika låter toaletter ombord de olika tågmodellerna? Hur kan man rangordna volym och karaktär mellan de olika tågmodellerna jämfört med färjorna till Danmark, Tyskland och Finland? Hur låter flygplanstoaletterna i jämförelse? Bussarna då? Kommer Karlatornets toaletter låta olika på olika höjdnivåer? Det går att göra mycket runt just detta.

Pudds begränsningar gör att jag vill boosta möjligheterna utifrån förmåga där det går. Så vill Pudd hellre kartlägga toaletter än gå på lekparken med en kompis, må så vara. Jag tror resandet och upptäckandet skapar fler möjligheter och möten med nya människor. Nya erfarenheter utifrån ett enkelt intresse.

Så ni som ser mig som negativ, det är en effekt av att se möjligheter och inte kunna göra något åt det utan att först gå ner i offerkoftespagat och söka stipendier där man stigmatiserande berättar hur otroligt eländigt liv vi lever och hur synd det är om oss. Speciellt inte när toaletter är en av otroligt många saker som intresserar Pudd, och i förlängningen gör att jag vill bidra till utveckling genom intressebaserat lärande.

Så det så!

Pudd, jag och foto

Hej, sitter lite snabbt o bara skriver medan vi håller på och kör elektrodress. Egentligen borde jag tänka på att jaga vilket låglönejobb som helst för att överleva. Fast istället ska jag visa varför jag sökt stipendium på lite fotoprylar för mitt och Pudds fotoprojekt.

Pudd använder mitt gamla kamerahus med ett fast 40mm-objektiv. Då det är liten sensor uppstår en förstoringseffekt och 40mm motsvarar 64mm. Så här är två bilder, den ena är Pudds kamera och den andra är min. Sitter ett stort och tungt zoomobjektiv på den och den är på 24mm och kameran är fullformat så det är ingen annan motsvarande brännvidd.

Bild på spårvagn parkerad på vagnhallen majorna.
Pudds 40mm = 64mm.
Spårvagn och bilar uppställda på vagnhallen majorna.
Min kamera monterad i samma fäste på Pudds rullstol. 24mm.

Pudd tar sig an kameran mer och mer, så jag anser att det ska utvecklas vidare och inte förkastas. Tror nämligen att foto är något som Pudd kan göra på närmast lika villkor med normisar, och med vissa fördelar med inbyggt stativ och låg vinkel.

Så optik och teknisk utveckling för att få bort de hinder som finns. Mer om det en annan gång. För nu hinner jag inte skriva mer.

Katastrof som vanligt

Snart är det pappahelg. Så blir litet avbrott i mitt nya uppdateringsrika skrivande liv.

Har precis avvärjt barnmisshandel, lite pengar till mat fördes över så Pudd får mat. För mig är det norm, det är alltid på håret till undergång.

Skammen att då konsumera en SSD till datorn är inte liten. Men samtidigt så har mitt arbetsverktyg datorn blivit hanterbar igen. Den går att använda för grafik, ljud och video utan ständiga badbollar och megafrustration som följd. Ni anar inte hur förlösande fantastiskt det känns att kunna datta. Frågan är då, är jag dum i huvudet som konsumerar fast jag absolut inte har råd, med tanke på att jag inte har pengar till mat åt mitt barn ens?

Jag kan skriva så många inlägg om enskilda händelser som tillsammans bildar den perfekta bajsstormen som tagit mig hit. Jag har ett personligt ansvar givetvis, men omständigheterna har hänt. Jag har inte knarkat eller åkt till Aya Napa, utan försökt göra saker som att ta kandidatexamen och liknande när jag egentligen borde ha jobbat med vad som helst bara för att bringa in pengar.

Nytt tankespår.

En fotoidé, av alla jag får, har jag gjort ett test på. Jag skar ut ett stort papper med ett hakkors, för att få en reflektion i ögonen. Det gick finemang. För skarpa fotot behöver jag en större ljusformare, en större schablon och modeller i en studio. Fotots innebörd handlar om att se en dyster framtid breda ut sig. Där människor är grupper som är knutna till budgetkostnader. Det är bilden ni ser ovan inlägget.

Tillbaka till andra tankespåret.

Nu innan framtiden kommer. Vad säger ni? Borde jag sälja allt jag äger för att reda mig? Har gjort allt för att minimera kostnader och har inte mycket kvar att spara in på. Sagt upp studentadobe, sagt upp alla föreningsmedlemskap sånär som på hyresgästföreningen. Nedgraderat internethastigheten. Ser två saker till jag kan spara på. Netflix och TV-licens. Fast Pudd använder dessa, så det är inte något jag känner jag vill göra.

Sluta röka säger ni! Ni har rätt. Men bortsett från det fysiska nikotinberoendet så är det psykologiskt för mig. För en tid sedan slutade jag röka och höll upp i fem år. Inget gott kom med det. Faktiskt kan det har varit början till den katastrof jag nu lever i. Rökpauserna ger mig mikropauser i mitt hyperaktiva spinn i hjärnan. Pauser jag inte har förmåga att ta ens med äggklocka. Nikotinet tvingar mig att dra mig undan.

Visst har jag tänkt sluta röka. Men först måste alla krångel vara ur världen. För just det kemiska i hjärnan under några veckor gör en till en obstinat treåring under avvänjningen. Att göra detta när man inte mår bra, kan sluta i katastrof.

Och tobak är i alla fall inte heroin. Det kunde varit värre. =)

Trevlig helg på er.

Tänkvärd insikt

Självporträtt. Jag står med röven mot kameran och tittar in i kameran genom att böja mig framåt.Förlåt att använder ordet tänkvärd i rubriken. Ett ord som används floskelaktigt för små ord om ditt eller datt. Inte helt sällan när något delas på facebook. Men insikten då?

Jo.

Jag är inte sjuk. Jag är bara annorlunda. Och det hindrar mig från att vilja leva.

Pengar. En symbol för byteshandel. En konstruktion så insprängd i varenda skrymsle av verkligheten att jag måste förhålla mig till det. Pengar i sig är inte viktigt, men vad jag kan skapa för möjligheter med det är livsviktigt.

Bristen på pengar hindrar mig. Alltså blir jag sjuk. För det är just den detaljen att jag är annorlunda som ställer till det.

Jag ser inte något sätt att förmå mig att tjäna pengar. Jag har tusen idéer och skulle lätt kunna bli så kallad entreprenör, men jag vill inte bara göra en sak och försöka tjäna så mycket pengar jag kan på det.

Mat, vatten, värme, skydd, sömn, kaffe och wifi. Behoven finns, pengar är ett medel för att tillskansa sig det jag behöver. Fattigdomen gör att jag inte kan tillgodose mina behov, där uppstår det som betraktas som sjuk.

Psykiatrin som jag stångats med i många år verkar ha som primär funktion att få människor att inse saker om sig själva som de kan ta hänsyn till. Där kan inte psykiatrin hjälpa mig. Så då letar vi fel på mig, sånt som går att laga. För effekten av annorlunda skapar andra förutsättningar, och behoven har jag och de fixas med pengar.

Men oavsett vilken medicin eller terapi jag får, så är jag fortfarande fattig.

Att få en idé, och det får jag väldigt ofta. Ett par, helt olika, varje vaken timma i alla fall. Är möjligheter som presenterar sig i min värld. Ett foto jag vill ta till exempel. Så för att förverkliga en idé så behövs ofta något. Något som kostar pengar. Ett par vajrar i stål till exempel.

Men när jag inte har råd med basbehoven, inte råd med det socialt trevliga så finns inte utrymme att förverkliga idéen.

Över tid har detta blivit en katastrof. En dröm i timman dödas. Frustrationen växer och insikten som jag då redan besitter är att systemen inte levererar det jag behöver. Pengar har jag inte så jag inte kan lösa problemen själv. Och jag är inte intresserad att sätta detta att tjäna pengar högst på agendan, det är bara en konstruktion som gör att man blir så beroende att man inte har tid att leva och göra världen bättre. Alltså mer stress fast med mat på bordet.

Jag är bra på att tänka, socialisera, fotografera, komma på saker, se helheten och så vidare. Jag har svårt att strukturera allt jag kommer på, jag har svårt att fokusera när stora mängder information gör mig trött.

Att fokusera på viktiga saker kan jag när basbehoven finns på plats. När jag inte blir hindrad av ekonomiska skäl. Jag kan äta ute, för att jag har tappat förmågan att laga mat. Jag kan resa och hälsa på både vänner och nya människor. Som ett barn röra mig runt i tillvaron och nyfiket tillskansa mig ny kunskap och sätta samman med det jag vet.

Så jag skulle kunna fotografera. Jag skulle kunna samla information till en bok. Jag skulle kunna bearbeta socialdepartementet och kulturdepartementet att AKK (Alternativ och Kompletterande Kommunikation) är en mänsklig rättighet och språkfråga som bör ligga under kulturdepartementet och behandlas som ett språk. Inte som idag ligga som en vårdfråga insprängd i en massa andra vårdrelaterade frågor under Socialdepartementet.

Men jag är en ögonblicksmänniska. Jag måste göra nu. För att bara hantera en liten aspekt av alla idéer orkar jag inte. Jag måste framåt, vidare, lära mig mer och hitta möjligheterna. Andra kan tjäna pengar eller utveckla sakerna. Jag vill så frön hos andra som besitter förmågan att skapa, att tänka, att utveckla.

Jag vill lobba för att hitta en form att under en tid subventionera konsumentprodukter som utvecklas under Design för Alla. Jag vill hitta sätt att upplysa människor att vi alla är olika och förtjänar samma respekt. Jag vill förstå andra. Jag vill lära mig mer. Jag vill lära andra.

Men utan pengar vissnar jag. Så nu letar jag fel tillsammans med psykiatrin. Vad är det för fel på mig? För att jag ser så mycket möjligheter i stora system.

Jag hävdar att Sverige har en stor potential att bli världsledande, som skulle gynna tillväxten. Jag skiter i tillväxten rent krasst, men jag ser möjligheterna som det bringar människor. Och blir vi bäst på att gynna möjligheter så kan vi driva ekonomi med det.

Dock sitter de flesta fast i bara ordet tillväxt. Och ska hela tiden ekonomin öka så måste man göra två saker.

  1. Sälja mer.
  2. Minska kostnader.

Jag tycker man ser på telefonabonnemangsmarknaden att tänket inte håller. Alla har nästan två abonnemang redan. Så effekterna av att jaga mer inkomster är ju att sälja mer. Så då ger man sig på och säljer 7 abonnemang till människor som är senila, inte har kapaciteten att hantera förståelsen runt begrepp som ekonomi, kontrakt, betalningsskyldighet.

En vacker dag hamnar alla branscher där. Att bedra människor för att sälja, istället för att förse människor med möjligheter. Människor blir små enheter av pengar som ska lotsas in i fållan.

Patent är ett sätt att hävda sin rätt, att utveckla något. Många utvecklingar har gått rasande fort fram med incitament om rikedom. Men varje patent hindrar också andra att förbättra idéer och få nya idéer. För givetvis vill många människor inte göra nytta, utan tjäna pengar. Gärna på någon annans slit.

Hela världens system är konstruktioner av paradoxer. Två perspektiv är sanna samtidigt och de motsäger varandra. Debatten är då alltså ofta mellan två läger, där de anammat varsin verklighetsförklaring.

Ena sidan å andra sidan. Jag kan inte låta bli att se vissa av dessa paradoxer. Att jag själv utifrån oförmågan att anamma en tanke, en idé, en ideologi och utgå från den. Att kompromissa bort helheten för att man utifrån sin egen verklighet prioriterar det som är viktigast för en själv.

Jag tror att om jag sagt att den verklighet jag ser är den enda sanna. Då hade jag antagligen varit sjuk i huvudet. Om inte denna sanning var aktiemarknaden eller Jesus. Fast jag är ruskigt medveten om att verkligheten runt oss är en konstruktion utifrån vår kognition och perception. Vi ser alla verkligheten olika. Det är också något en måste ha i tanken som visionär.

Att se det stora hela, utifrån mina förutsättningar (har t.ex. inte varit och besökt regnskogen) är inte rätt i vår enkelspåriga svartvita värld. Och visst är jag sjuk så tillvida att jag inte förmår mig äta, ställa mig upp ibland och att jag inte orkar leva. Men det är en effekt av att vara jag i en värld som försöker tvinga mig att inte vara jag. Eller som försöker tvinga mig att skala bort oönskade delar att vara jag.

Jag har försökt göra detta. Jag har försökt vara en del i ett system. Men det håller aldrig i längden.

Foto är en del jag upptäckt som fastnat, det är mer ett verktyg som inte är belagt med ”en verklighet”. Utan man kan utforska och upptäcka genom fotograferandet. Men att vara fotograf för att tjäna pengar känns inte heller som mig.

Jag vill använda foto för att ifrågasätta och förklara mycket av det jag ser i världen, de motsägelser som finns. Foto är också ett skapande hantverk som inte kräver min motoriks samarbete, utan jag kan skapa fint. Jag kan förhålla mig till ljusets lagar, men i övrigt är möjligheterna oändliga.

Fattigdomens bojor hindrar mig att vara bra jag. Att jag inte har som högsta önskan att jobba livet ur mig för något helt befängt i min värld, möts inte helt sällan av oförstående och stämpling av sjukdom.

Jag tänker för stort. Har för stora mål. Lever inte i vår lilla verklighet. Men vem i hela världen som tänker stort har någonsin mötts av jubel? Tror det är därför vi är lite sura på Jante. Men även Jante är en motsägelsefull paradox om man betraktar det lite. Att en tankelåsning ska trumfa en annan tankelåsning, lite grann.

Så jag är inte sjuk. Jag är annorlunda. Bristen på möjligheter förgör mig. För ni fattar, bristen på pengar hindrar mig att bringa möjligheter. Och ointresset att tjäna pengar gör att jag är där jag är. Och det gör mig sjuk.

Jag är en paradoxal människa i en paradoxal värld.

Talets gåva

Självporträtt. Ler ansträngt och tittar lite åt sidan om kamerans position.Att säga vad man tycker är en mänsklig rättighet. Det är så grundläggande och självklart.

Idag hämtade jag en pratdator till Pudd. Det är en liten dator med en programvara som heter Grid2. Grid 3 är släppt men det är inte en snabb värld runt hjälpmedel, upphandlingar och gigantiska strukturer.

En sak som jag kollade snabbt var om systemet hade de nya barnrösterna, det hade det inte. Så Pudd får låta som en medelålders man ett tag till.

Men detta med talsynteser. För de som behöver dem, så är systemet användarfientligt. En ska ju alltid se möjligheter istället för begränsningar sägs det. Men vård och hjälpmedel har som primärt fokus att hitta alla fel på en person, och sen försöka kompensera för bristande funktion.

Egentligen borde vården titta på individens möjligheter och därifrån jobba med att utöka möjligheterna.

Så i en perfekt värld tänker jag att talsyntesen är statens ansvar, det ska aldrig behöva förskrivas och gå igenom en administrativ process.

Tänk om alla talsyntesröster installerades på systemnivå istället för att behandlas genom varje programapplikation om och om igen. De som har talsyntes har ofta betalat, genom skattefinanser, för samma sak flera gånger.

En gång i tiden var jag i kontakt med producenter för talsynteser. Det var så att jag vart alldeles till mig när jag upptäckte en app till iOS som kostade 7 kronor som hade högkvalitativa röster. Tänkte att nu borde det gå att få till en bra och BILLIG app för att använda för Pudd.

Fast så enkelt var det inte. För beroende på vilket syfte an app hade så var det olika licensieringsmodeller. Och när det handlade om att stötta inom ramen för mänsklig rättighet, det vill säga hjälpmedel. Då krävde de procent på försäljningen av appen samt att appen mins måste betinga ett pris på $100. Eller om det var 1000 kronor.

Det är ett mönster inom världen för hjälpmedel. Att när samhället köper teknik genom skattefinanser, då är det alltid mycket dyrare.

Tobii som utecklar ögonstyrning till datorer, de presenterade en produkt för ögonstyrning för kontorsknegare. Genom att spåra ögonens rörelser så kunde kontorsråttan snabbt titta på objekten som skulle användas och sen klicka på musknappen.

Ögonstyrningen rockade.

För att få detta att funka för människor med svårigheter att hantera en mus så behövs det då en liten justering i mjukvaran för ögonstyrningen. Att när en fäster blicken, så påbörjas ett klick. Efter någon sekund, bekräftas valet.

De hänvisade istället till en annan produkt som hade detta. Den som kallades hjälpmedel. Och kostade dubbelt så mycket.

Det är definitivt inte bra för människor, utan det är företag som aktivt begränsar produkter för att kunna sälja en obegränsad version för mer pengar.

Så länge samhället accepterar detta så kommer hjälpmedel alltid vara dyrare än de behöver, vara låsta inom ramen för upphandlingssystem och genom kravspecifikationen mest vara en kompromiss för alla användare. I upphandlingen vill de ha en produkt för alla behov. Faktum är att de har isokoder för olika typer av hjälpmedel, och därmed hindrar dubbelförskrivning när två hjälpmedel faller under samma kod. Oavsett behov, oavsett vilka möjligheter som ska kompenseras.

Visst är hjälpmedelsvärlden och strukturerna inte unika, samma ineffektivitet från både företag och samhälle finns överallt. Skillnaden är att normisar ofta kan hitta kreativa alternativ på egen hand, men när en är i behov att få hjälp med det som för andra är självklart. Då är det inte lika lätt att vara flexibel.

För ärligt. Hur många kan trolla fram en talsyntes med minimala resurser? Eller fixa sig en ögonstyrning?

Så varför tillåts företagen utpressa hjälpmedelsdelen. Varför primeras inte produkter tillverkade utifrån design för alla? Och varför får användarna av hjälpmedel inte support på produkter under fritt val? Många är i behov av supporten och tvingas välja inom ramen för hjälpmedelssortiment oavsett om det är bästa alternativet eller ej.

Alla innovativa organisationer är så otroligt begränsande utifrån att de vill maximera vinsten. Må det vara geoblockering för netflixinnehåll i olika delar av världen eller spärra bra produkter för att de inte ska kunna användas av folk som behöver hjälpmedel.

I alla fall så är det sånt här som sysselsätter min hjärna mycket. Systemens fientlighet mot oss människor, där excel dominerar oss som biologiska varelser.

Åter till talsynteser. Jag duttade ihop en ljudfil med de högkvalitativa rösterna som talar svenska. De nya barnrösterna finns med också.

Ni finner acapelas röstdemo här.
http://www.acapela-group.com/voices/demo/

Money money money…

Pudd på brunnsparkens hållplats, en höggolvsvagn står vid hållplatsen.
Någon gång ska jag skriva om varför det är en buss ni ser på spårvagnshållplatsen.

Jag är skyldig till ett inköp av oansvarig karaktär. En SSD till min gamla iMAC med senarelagd betalning i maj. Den är monterad och klar och datorn är som en dator igen. Badbollarna är borttrollade.

Men jag fick med detta en okulär besiktning av datorns innanmäte, 6 månaders fasadrenoveringen har fått mig att vilja bränna allt på grund av damm damm damm. Nu saknas bara ett gäng terrabyte lagring så kan jag börja dona video igen.

Men detta med pengar. Jag har inte självbevarelsedrift att stoppa i mig föda ens, så att ens tänka på lönearbete utan syfte annat än pengar får mig att längta efter att bli hemlös. Så hur gör man?

Panta burkar är nog en av de mest konkurrensutsatta sysselsättningarna som finns i alla fall. Jag och Pudd brukar hänga vid en papperskorg i Brunnsparken. Igår stod vi där nästan en timma.

Det kom fyra tiggare och rotade. En vinglig alkis med sju fimpar i ena handen sorterade i längd och en hel, ren, välkammad tjomme och donade runt. Det är högst 15 minuter mellan varje och ibland bara någon minut mellan två burksamlare.

Nåja, orkar just inget. O det är som en variant av vad Madonna sa. Jag är hellre hungrig framför en dator som går att använda än en som badbollar skiten ur mig och inte klarar av enkel rawredigering utan lagg.

Så ska jag åka till Norrland snart. Allmosa gav biljetter så ska hälsa på en vän som jag åkt till för ett år sen och ett halvår sen om jag hade haft frihet via pengar. Ni vet, man kan göra saker.

Är lite kinkig nu, hungrig och trött men har möten imorgon så måste sova rätt. Imorgon är det leverans av Pudds pratdator. Jag hoppas den är bra, för den kostar garanterat någonstans mellan 4-6 iPad Pro med 4G. Men är la gött att det går på skatten att köpa dyra saker som bara är krångliga och sällan just annat än en kompromiss.

Anledningen är att han inte pratar med sin iPad, och använder papperskartan. Han behöver en dedikerad pratmaskin, och inte tar jag ifrån honom det enda självständiga han faktiskt klarar snudd på helt själv bara för att låsa den vid en kommunikationsapp.

Kan nog finnas anledning att återkomma till pratdatorn.

Till nästa inlägg, tjing.

 

Ta ditt liv – partyvänlig låt

För att inte kunna göra musik så är jag lite nöjd med mig själv. Har liksom gjort allt, inga loopar o dumheter utan har pillat o fixat allt. Fem timmar tog det från ax till limpa, och texten skrev jag också. Så på det hela är jag rätt nöjd.

Kanske ska utfärda en triggervarning faktiskt. Men tror nog de flesta borde kunna se det för vad det är. =)